Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den galante Urban Hjärne. Av Nils Sylvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Sylvan
Sparre från 1650-talets mitt, även om det
måste erkännas, att han inte tar alltför seriöst
på de kurtisan ta maneren. Urban Hjärne
förefaller i alla händelser år 1665 att vara
en betydligt mera fullfjädrad kavaljer än
hans patronus Bengt Horn tio år tidigare.
Hur uppträder nu Celadon för att vinna
den ädla herdinnan Stratonices bevågenhet?
Strandberg har i detta avseende gjort en
synnerligen instruktiv utredning av den amoröse
herdens galanta kärleksspel.
Hans ömma känslor framställas som högst
platonska, »föruthan kättia och begärelse».
Det är genom sina förståndsgåvor och ett
övermått av dygd som Stratonice intar
Cela-dons hjärta, enligt bruket i all hövisk
litteratur. Och denna devota kvinnodyrkan
kräver att han håller sig ödmjukt bugande på
avstånd från det föremål han ägnar sin
hyllning. Kvinnans »vertu de sévérité» tillåter inga
intimiteter från hennes sida och inga friheter
från den uppvaktande kavaljerens. Hon
är »la belle inhumaine». Fullt så omänsklig
är nu inte Stratonice. Hon visar sig inte
alldeles oberörd av Celadons galanta konster.
Han uppvaktar henne med cirklade och
ödmjuka reverenser. Han plockar blommor,
binder kransar och hjälper beställsamt
herdin-norna över gärdesgårdarna. Han arrangerar
sällskapslekar, sjunger odén och berättar
historier. Han tecknar blomsterstycken,
sinnebilder och »beläter om herdar och
herdinnor», alltmedan han stjäl sig till någon liten
ömhetsbetygelse, diskret och skenbart
oavsiktlig. Men främst utvecklar han alla sina
talanger som »1’honnest homme» i
ögon-spelet, och han gör det med betydande
framgång. »Så leekte han medh henne sådan
ögne-spell, att hoon sielf fick lust af det, att hoon
waar så mechtig, som mz sin opsyn kunde
skremma Celadons tillförne dierffwa ögon
på flyckten.» Han vet precis, när han skall
skjuta sina »kärleeks kolffwar» med käck och
frimodig uppsyn och när han suckande skall
slå ned sina ögon »mz bedröffliga miner åt
jorden».
Han är väl medveten om att för en ungherre,
som på detta sätt tävlar om en skön och
dygdig dams gunst, duger det inte att beblanda
sig med personer av »ringare sinnen och låga
gemöter». Han måste noga ta sin reputation
i akt. Han umgås inte »medh de ringare aff
hoffolket» utan endast med sina jämlikar,
med vilka han resonerar högst ivrigt och lärt,
när Stratonice hör på. Han visar sig dock vän-
lig och nedlåtande mot dem som äro under
honom i anseende, även om han tilltalar dem
»medh korta ordh». Det är i samma slags
be-levenhet som Erik Sparre ett halvt sekel
senare informerar sin son Axel Wrede-Sparre,
då han skriver:
Il y a une juste mesure à garder en politesse, aux
Dames n’en sauroit trop faire, aux hommes audessus
de nous, non pius, à nos egaux un air ouvert et sincère,
à nos inférieurs, marques de bonté et de distinction.
Ce n’est que 1’usage du monde qui règle cetta
proportion, mais 1’honet homme doit se regler et avec
soin de distribuer cette marchandise pour s’attirer
1’approbation et eviter le blame.
På grund av allt det beräknade och
beräknande i Celadons devota kärlekskonst
kommer denna att verka ytterst inlärd och
utspekulerad. Detta är emellertid ett drag
som är gemensamt för hela detta galanta
umgängesskick. Kasuistiken finns redan fullt
utbildad vid de medeltida kärlekshoven och
utstuderingen fortsätter ända ned i de
preciösa salongerna, vars devota kvinnokult,
som André Le Breton framhållit, långt mera
är en »amour de tète» än en »amour de cceur».
Det kallt beräknande i denna kärlekskonst
har ingått som en tom konvention, en
konventionell älskares konventionella attityd.
Att draga några säkra slutsatser beträffande
personliga motiv ur detta galanta
åtbördsspel torde vara synnerligen svårt. Därtill
fordras belägg av mindre konventionell
natur. Celadons handboksmässigt belevade
räknekonst säger oss i själva verket mycket
litet om den egentliga arten av Urban
Hjärnes förhållande till Margareta Bielke. Även
om Strandbergs lösning vid första
påseendet onekligen förefaller bestickande, måste
den betraktas som väl lättvindig. Problemet
torde vara mera intrikat än så.
Motsvarande tolkningssvårigheter
erbjuder den antihöviska attityden, representerad
av »1’inconstant Hylas» i d’Urfés »L’Astrée»,
de tusen kärleksäventyrens flyktige hjälte
med sin mtmtra och lättsinniga livsfilosofi:
»Une heure aymer, c’est longuement. Cest
assez d’aymer un moment.» Johan Ekeblad
anslår tonen, då han 1653 söker göra lycka
bland borgarepigorna i Stockholm, lika väl
som Johan Gabriel Werwing, då han 1707
grasserar bland staden Hannovers grisetter:
»ett spaakfärdigt slächte, fast än det giör
grimace af helgon». Den antihöviska posen
är lika konventionell som den höviska och
lånar sig lika lätt till lek som allvar. Detta
576
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
