Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Civilisation och ursprunglighet. Reflexioner efter en Englandsresa. Av Harald Wigforss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harald Wigforss
darna att upprätthålla Skottlands krigiska
traditioner. Överhuvud taget blir man starkt
påverkad av sina intrycks friskhet, som
gäckar många nötta klichéer angående det
brittiska livets och kynnets allmänna
karaktär. Och man undrar misstänksamt, om det
är fara för att dessa intryck skola föra en
vilse i bedömandet, liksom klichéerna kanske
gjort det på sin tid. Men bilden har många
drag, och det nya smyger sig in i det gamla,
precis som hos akademikern, när han bär
sina uniformsbyxor till hälften dolda under
sin vida »gown».
Framförallt är det en erfarenhet som
stannar i minnet, den av ett England som, ehuru
det är beslutsamt och allt det där, likväl
demonstrerar en öppen och vänlig
livsattityd. Det kunde vara på sin plats att med
ett försök till analys reda ut detta intryck.
I J. M. Barries fantastiska pjäs »Mary
Rose» förekommer en kuriös person från
Hebriderna, Cameron, som i ett samtal med
ett engelskt par, mr och mrs Blake, yttrar
följande på sin oefterhärmliga skotska:
— There iss much in Mr. Blake which I am trying
to copy. It iss not Mr. Blake’s learning; he has no
much learning, but I haf always understood that the
English manage without it. What I admire in you iss
your ferry nice männers and your general deportment,
in all which I haf a great deal to learn yet, and I watch
these things in Mr. Blake and take memoranda of them
in a liitle note-book.
Eftersom Cameron är skotte måste han
vara elak mot engelsmännen, det hör till
pjäsen. Man tjusas som av en vacker
antikvitet över att finna den skotska självkänslan
alltjämt blomma fullt stilenligt, mitt under ett
krig som eljest blivit en melting pot för
nationella kantigheter. Vid en högtidlig
skotsk-norsk förbrödringsfest i Edinburgh nyligen
uttalade stadens färgrike Lörd Provost,
William Y. Darling, att det skotska folket
hade mycket gamla och intima band till
norrmännen, alldeles som det var förenat i en
varm vänskap med England! Eftersom
Cameron för sin del var en ivrig studiosus vid
universitetet i Aberdeen, skulle han kanske
varit i stånd att utbygga sin replik med några
salta reflexioner om skillnaden mellan skotskt
och engelskt skolväsen. Skottar uppehålla
sig gärna vid denna skillnad, bestående däri
att skolväsendet i Skottland anses vara mera
»demokratiskt» än i England. Härav mena
sig säkerligen skottarna haft gagn, kanske i
form av mer learning. Samtidigt skulle det
vara frestande att jämföra engelsmännens
nice männers med skottarnas ofta något
kantigare, mera skandinaviska sätt. Nog kunde
det ligga åtskilliga undermeningar i Camerons
halvt ironiska, halvt avundsfulla yttrande.
Men riktigt rättvist var det inte. Frågan
om engelsmannens bildning är i Väsentlig
mån en fråga om hans skolsystem, och detta
hör otvivelaktigt till de engelska
institutioner, som hur de än utvecklas och
reformeras alltid synas få släpa på ett rykte, som
haltar en bit bakefter. I själva verket har
det nydanats under detta århundrade. De
kommunala läroverkens (secondary schools)
uppsving till en accepterad och tillgänglig
form för den bildade medelklassens uppfostran
avtrubbar kritiken mcft de dyrbara och
exklusiva public schools, ty en secondary school
ger för en mycket ringare penning praktiskt
taget samma förnämliga utbildning, om än
icke i samma yttre hölje. Detta är en
demokratisering uppifrån, en utjämning efter det
största måttet, icke efter det minsta. En
demokratisering i folkuppfostringens tjänst
betecknar också tillkomsten av senior schools,
en typ av högre folkskola som är fristående
och tar emot alla de barn som icke erhålla
något slag av högre utbildning. När kriget
bröt ut skulle just gränsen för det sista
skolåret där höjas till 16 år. Senior schools
tillhöra mellankrigstidens senare hälft, medan
secondary schools äro äldre. De höja, i
stigande grad som åren gå, det breda engelska
folkets bildning på ett säkerligen
anmärkningsvärt sätt.1
Men detta svällande, engelskt osystematiska
och sällsynt variationsrika skolsystem
arbetar nog alltjämt på grundval av samma
princip som public schools: huvudvikten lägges
på karaktärsdaning, på uppfostran i konsten
att bära ansvar, icke på kunskapsstoppning.
Det producerar amatörer, icke experter, skulle
kanske Gustaf Hellström säga. Man får anse
det för fullt troligt, att Cameron ännu i dag
skulle vidhålla sitt omdöme om engelsmännens
ringa grad av »learning», men han kan inte
där förbli oemotsagd.
Samtidigt skulle han säkerligen även
upprepa sina beundrande ord om deras »nice
männers». Genom det nya skolsystemet
kommuniceras den bekanta brittiska
karaktärstypen från public schools ut till massorna,
1 Se docenterna Asta Kihlboms och Greta Hedins
upplysande artiklar i »Det isolerade öriket».
584
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
