Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Otto von Friesen. Av Einar Löfstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Einar Löfstedt
arbeta långsamt, som korallerna». Kanske
med ännu större rätt skulle något liknande
kunna sägas om forskaren. För varje
sanning, som han upptäcker eller bidrager till
att klarlägga, för varje idé, som han tänder
eller bidrager till att belysa, bygges och
växer — med oerhörd långsamhet, men med
oemotståndlig styrka — den fasta grund,
på vilken en gång framtidens öar skola
stiga ur tidshavet. Det är en visshet, som
väl är ägnad att stämma till förtröstan,
men också till ödmjukhet — till
ödmjukhet inför uppgiftens storhet och till
ödmjukhet också däiför, att hur fast än grunden
är fogad, så kommer dock till sist
solskenet, värmen, själva livsflödet ur andra
och djupare källor, kända eller för oss
förborgade.
Ser jag tillbaka på Otto von Friesens
gestalt och gärning, är det inte i främsta
rummet boktitlar och språkvetenskap jag
kommer att tänka på, utan personligheten
själv i dess myndiga trygghet, dess
manlighet och humor, dess omutliga
sanningskärlek, dess lugna frisinne. Och i mitt inre
återljuder ett par rader av
upplandsskalden Olof Thunman, improviserade
mycket sent en vårnatt ute på Uppsalaslätten,
medan slånbuskarnas vita blom lyste som
snöfläckar i skogsbrynet och
vildfågel-sträcken plöjde sin väg under en blek
gryningshimmel:
Djupt rotad i åkerjorden
står runostenarnas fylking än
och. nynnar de nötta orden,
de nötta orden om män.
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
