Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Otto von Friesen. Av Einar Löfstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto von Friesen
Gottfried Keller och på senare år
Karlfeldt. Romaner och särskilt moderna
romaner brydde han sig däremot föga om och
kunde ibland tillfoga den kärva
motiveringen: »liksom jag inte heller är intresserad
av skvaller».
Sista gången jag träffade Otto von
Friesen var i somras, då han var på väg söderut
till sitt småländska tusculum, som vanligt
medförande en försvarlig låda vetenskaplig
litteratur. Småland, »det vilda och ljuvliga»,
som han kallar det i ett brev till en av sina
vänner, drog honom med
barndomsminnenas makt, och vid stranden av Bolmen
helt nära den trakt, där hans föräldrahem
stått, köpte han på äldre dagar en liten
gård, som blev hans somrars käraste
tillflykt. Här delade han på svenskt
akademiskt vis sin tid mellan böckerna och
naturlivet, fiskade, rodde och arbetade i
jorden. Här lyckades han t. o. m. upptäcka
en hel grupp av öar, som inte ens
generalstabskartan kände till. Den lilla detaljen
är på sitt sätt. ganska karakteristisk. Det
torde inte ha varit många filologer
förunnat att påvisa en vit fläck på Sveriges
karta och allra minst på Götalands. Men von
Friesen var nu en gång inte drömmare eller
romantiker utan realist och forskare; den
ingående skildring han sedan gav av Tira
öar visar emellertid, att hos den
skarpsynte iakttagaren fanns en fond av fin
och klarögd naturkänsla. Det nordiska
var hans väsens grund. Han kunde vid ett
studieuppehåll i Milano dag efter dag gå
förbi den världsberömda domkyrkan utan
att ens kasta en blick innanför porten; men
skulle han skildra en vildmarksidyll, där
furorna stodo »som smäckra pelare med
sina diskret rödbruna stammar och luftiga
gröngrå kronor», medan marken var höljd
av »grön och grå skogsmossa så tätt, att
på stora stycken intet annat än något
enstaka lingonstånd eller en liten grupp av
Pyrola chlorantha lyckats tränga sig ige-
nom» — då undgick honom inte den minsta
detalj varken i flora eller fauna. Och när
han som man på nytt blev bofast i sin
barndoms rike, var det som om hans levnads
krets hade slutit sig med något av samma
naturliga harmoni, som utmärkte all hans
gärning. För honom fanns ingen väg från
hemmets dörr.
Vår tids störste filolog och en av de störste
i alla tider, von Wilamowitz, har en gång
påmint om den primitiva folktron, att
de dödas andar kunna vakna till liv igen,
om de få dricka människoblod. På samma
sätt, säger han, kunna det förflutnas
skuggor få liv endast om vi ge dem av vårt
eget blod. Skillnaden är mycket stor mellan
den geniale klassiske filologens heta
konstnärstemperament och von Friesens djupa,
osmvckade realism, men även denne har,
då han når som högst och inte minst
i sin runforskning, förstått att väcka det
förgångnas gestalter till liv genom att ge
dem något av sitt eget. Han var själv som
en av de runomästare han tecknat, han
ägde den inre, intuitiva förtrogenheten med
deras värld, han kände som de för släkten,
för hembygden och för äran, den ära, som
ligger i verket och endast i verket.
Endast ett må till sist och ur mera
allmän synpunkt tilläggas om forskarens och
lärarens uppgift. I stora och våldsamma
brytningstider som vår, då jorden darrar
under våra fötter och en grå, en pansargrå
skymning har lägrat sig över världen, kan
vetenskapsmannens gärning mer än eljes
te sig som ringa och betydelselös, som
händelselös mitt i en tid av väldiga
händelser. Och dock är det endast skenbart
så. Ty i den mån den utföres i anda och
sanning, hör den i högsta grad framtiden
till, den må sedan röra filologi eller modern
fysik eller någonting annat. På den nyligen
hållna diktarkonferensen i Sigtuna yttrade
en representant för författarne, att »vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
