Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Zoega till Frederik Poulsen. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Boethius
skonad rekonstruktion. Zoegas avbildning
är torr och ur vår synpunkt sett tekniskt
onöjaktig, men jämförelsen med originalet
avslöjar genast den nya kritiken, den
förnäma, intellektuella reaktionen mot tillskott
och försköning. Där röjes den klartänkte,
metodiske, vidsynte kritikern efter
Winckel-manns inspirerade hänförelse och den
besvärlige representanten för ett
vetenskapligt samvete vid Thorvaldsens sida, som
Thorvaldsen kunde känna som
skolmästaraktigt tvång — men som dock både
Danmark och Rom förstodo att uppskatta.
Både det rika och veka och det nogräknat
stränga i Zoegas väsen står för oss i ord,
som finnas kvar från hans sista veckor.
»Solen varmer allerede», skriver han i slutet
av januari 1809 till en väninna,
»Mandeltræerne blomstrer paa Aventin; skal vi
ikke anvende en af de skönne
Februardage til en lille Tur paa Via Appia mellem
Roms Grave.» Det är en fläkt av den
romantik, som en gång i ungdomen band honom
vid Rom, och som trots besvikelser och
svåra yttre omständigheter ej helt förötts.
— I precis samma dagar låter oss Caroline
von Humboldt se Zoega från den andra
sidan, som den stränge konstrevisorn och
kritikern med sista ordet i Roms lärda
värld. I ett brev om ett skulpterat antikt
brunnskar till Wilhelm von Humboldt, som
publicerats i »Die Antike» 1940 heter det:
Thorwaldsen ist für die Restauration. Er
will, dass er so wie er jetzt ist geformt werden
soll, dass Rauch die fehlenden Sachen an den
Figuren und alle Köpfe zumodellieren soli, und
dass dann die Restauration in Marmor nach dem
Gipse gemacht werden soll. Zoega will nicht
einmal, dass die Ränder und Ornamente, die
recht schön sind, restauriert werden sollen,
nicht einmal die Löcher zugemacht, alles, sagt
er, ist merkwürdig. Nun bitte ich Dich, schreib
doch Deine Meinung und Willen.
Wilhelm von Humboldt svarar i ett brev
av den 11 februari 1809 — i verkligheten
dagen efter Zoegas död — och begär en
teckning:
Wollte Zoega sie machen, so wäre es unstreitig
noch besser. Allein er ist so langsam und säumig.
Ich dächte also. Du machtest sie und gäbst sie
Zoega zur Durchsicht. So bringst Du allein etwas
aus ihm heraus. Die Nebenkosten sind gewiss
gross, ich kenne das, allein . . .
Hur djupt Danmark kände sin andel i
det klassiska arvet och dess klassicistiska
renässans, därom vore mycket att säga.
Regeringens generositet mot Zoega, fast han
motstod alla kallelser att komma hem, är
ett vittnesbörd. Thorvaldsens och hans
museums ställning i Köpenhamn och
Danmark framstå för alla som lysande bevis.
Detsamma gäller naturligtvis H. C.
Andersen i Rom och många danska lärde, många
danska skalder med Boedtcher och Peter
Oluf Brøndsted i spetsen. — Materialet är
rikt, överrikt, men jag måste på min väg
mot Glyptoteket och Frederik Poulsens
Köpenhamn skynda fram till 1870-, 1880- och
90-talen, då Carl Jacobsen redan börjat
sin stora samlarbana, och konsthistorikern
Julius Lange i sina föreläsningar om antik
konst mot svärmeriet för det klassicistiska
ställde sin stora bild av det högklassiska,
det hellenska.
Bland allt stort i den lärda tradition vid
Sundet, som vi här följa, är, synes det mig,
ur vår särskilda synpunkt sett efter Zoega
Langes »Billedkunstens Fremstilling af
Menneskeskikkelsen» (1892, 1898) något av det
allra viktigaste. Själv kan jag ej önska en
ung student en lyckligare studietid än den,
jag hade, då jag läste denna bok i
Glyptoteket. Här träder den store centrallyrikern
in i stället för den lysande utrustade
materialkännaren Zoega. Huvudintresset är
flyttat över till det centralt konsthistoriska.
Det är ett sinne för formens liv och ett
hjärtelag vid tolkningen utan like. Jag tänker
särskilt på Langes tolkning av
Parthenonfrisen. Det är klassiska sidor att minnas vid
sidan av det, som väl givit honom hans
största berömmelse, hans konsthistoriska
begreppsbestämningar. Främst står bland
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
