Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Zoega till Frederik Poulsen. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Zoega till Frederik Poulsen
i sikte, som i senare tider i tur och ordning
framkallats av Parthenon- och
Olympia-skulpturerna. De, vilkas klassiska ideal
tolkats av Canova och Thorvaldsen, ha känt
den äkta klassiska drycken för »tung av
livet och döden». Men snabbt redde Zoega
ut de konsthistoriska sammanhangen.
Romersk och grekisk reliefstil skilja för
honom klart ut sig som skilda världar — och
värden. Den romerska kopian och det
grekiska originalet likaså — ofta i strid med
den godtrognare majoriteten som
önske-drömde om grekiska original, där han klart
såg romersk teknik och tidstil. Han
igenkände utan vidare den berömda Orphevs
och Eurydike-reliefen som högklassisk
— men stod främmande till och med inför
den! Intet kan väl bättre belysa, hur hans
smakriktning bestämdes av klassicismen
och reagerade mot det högklassiska. Den
stora attiska gravreliefen i Villa Albani
bestämde han ■— som Friis Johansen säger —
med förvånande precision som en yngre
attisk samtida till Orphevsreliefen och
Par-thenonrelieferna, vilka han kände till
genom en gipsavgjutning. Också det arkaiska
definierade Zoega. Winckelmann hade i
»Leukotheareliefen» i Villa Albani sett ett
etruskiskt verk. Zoega igenkänner den som
grekisk, tolkar skillnaden mellan italisk och
äkta grekisk arkaisk konst — och
avvecklar på samma gång den äldre fantastiska
tolkning, som givit reliefen dess moderna
namn; han förstår den, nyktert, som en av
den grekiska gravkonstens vanliga
familjescener. Han skiljer också träffsäkert
mellan arkaiskt och arkaistiskt. Det senare är
för honom blott maniererad imitation. Kort
sagt, alla den antika konsthistoriens
huvudbegrepp stodo klara för honom.
Tillsamman med detta hör nogräknad
kritik mot restaureringar och fantastiska
reproduktioner. Där möter en helt ny
målsättning, filologens strävan att fasthålla
vad vi verkligen veta i för oss självklar,
då besvärande och djärv motsättning mot
Zoega. Oljemålning, Rom 1787.
Tysk privatägo.
den dominerande, friare riktning, som i
rekonstruktionens skönhet såg beviset för dess
riktighet — eller i varje fall önskade
»för-sköningen». För Zoega var allt sådant, vare
sig det gällde rekonstruerande
restaurering eller reproduktion, helt enkelt
förfalskning. »Et Basrelief», skriver han, »er i
Grunden det samme som en Hymnus, et
Epigram eller anden Digt; det kommer i
det mindste lige saa meget an paa en Arm
af en Figur som paa et Vers af et Poema»
— det vill säga på rätt återgivande av dem
för att konstverket skall kunna begripas
och bevara sitt eget värde, sin beviskraft.
Hur mycket medeltidsmaterial skulle ej —
inom parentes sagt — ha räddats i våra
kyrkor, om Zoegas principer fått vägleda
1800-talets intresse och nit och ej där
behövt vänta ett sekel på sin seger.
Zoegas strävan har träffande illustrerats
genom jämförelse mellan hans och den
föga kritiske Winckelmanns reproduktion av
den nyss nämnda krigarreliefen i Villa
Albani. Winckelmann ger en i tidens stil för-
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
