Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Einar Billing. Av Folke Holmström. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmström
arbetet halvårsvis i förväg göra undan
förberedelserna till förestående sommars
kyrkliga tal ute i stiftet. Nästan varje gång den
yngre Billing skulle framträda offentligt,
vållade däremot själva den överflödande
rikedomen på uppslag och tankegångar en
plågsamt intensiv skaparvånda, som oftast ej
släppte sitt offer förrän i den stund han måste
säga sitt ord. I gengäld fick detta ofta glans
av ögonblickets geniala ingivelse och
fängslade åhörarna med en sällsam makt, eftersom
det direkt återspeglade tankarnas
spänningsfyllda brottning och lät lyssnarna steg för steg
följa, hur den djupborrande reflexionen
banade sig väg tvärs igenom problemets
vanskligheter fram mot en allt mer genomskinligt
klar lösning. För faderns utåt robusta natur,
som med överlägsen säkerhet och drastiskt
skämtlynne förstod att handskas med
allsköns tilltrasslade situationer och besvärliga
människor, föreföll sonens neurasteniska
sensibilitet och omständliga kringsynthet minst
sagt främmande. »När Einar börjar tala
teologi, då går jag», kunde han ibland muttra.
Och dock kan man under ytan spåra en
ytterst stark kontinuitet, som förbinder far
och son med varandra. Det är ej blott
naturlig släktskap utan djupgående andlig
frändskap, som kommit dem att betyda så mycket
för varandra. Sonen har omvittnat, hur
grunden även för hans teologi i mycket lades vid
de förtroliga katekisationer med husfolket
där faderns pedagogiska mästerskap tydligast
trädde i dagen, och att det kunde kosta
honom år av kamp att på en eller annan punkt
frigöra sig från dennes teologiska inflytande.
Å andra sidan har framför allt sonens rent
religiösa kyrkosjm uppenbarligen kraftigt
bidragit att frigöra den åldrande Billing från
det mera juridiskt legalistiska
betraktelsesätt, som han insupit hos sin ungdoms
lärofäder, banérförarna från den högkyrkliga
»stora fakulteten» i Lund. Bakom all trygg
handlingskraft och karsk humor fanns det
också hos fadern en djup åder av
melankoliskt tungsinne, omvittnad av dem som
närmare kände honom, och farmoderns sinne
hade tidvis drivits till bristningsgränsen av
ångest inför förtappeisens möjlighet. Hur
olika rustade far och son än må te sig till
psykologisk begåvning och typ, är bådas
religiositet djupast bestämd av den centralt
kristna erfarenheten, att när det verkligen
gäller själens innersta relation till Gud, äro
vi alla lika oförmögna och ovärdiga. För
båda betydde Luther så mycket, därför att
de ej blott gingo till sina kallelseuppgifter
med hans omutliga samvetsgrannhet, utan
också liksom han behövde evangeliets
starkaste tröstegrunder för att härda ut under
svåra anfäktelser.
Det är tankeväckande att ställa samman
två uttryck för de båda männens innersta
fromhet, som äro tillgängliga inom varje
svensk psalmboks pärmar: Bönb. 14 och Sv.
Ps. 380. När Gottfrid Billing, den dristigt
utåtriktade handlingskraftens människa, i
självprövningens stund träder inför sin Gud,
då biktar han högmod och räddhåga, då
blottar han sitt innersta behov av den
fullkomliga ödmjukhet inför Gud, som restlöst
upprycker »självförtroendets onda rot», och
det oövervinneliga mod från Gud, som
fullständigt frigör från vankelmod och
människofruktan. När Einar Billing, den tidvis av
grubbelsjuk självreflexion inifrån hämmade
nervmänniskan, träder ut ur anfäktelsens
vånda, då har han inga klagovisor att
uppstämma, utan då brusar det fram en jublande
tröstepsalm om tryggheten i att frälsningens
borgen ligger objektivt förankrad i Guds nåds
osvikliga utkorelse, bortom alla subjektiva
stämningsväxlingar i det kristna livet. Mitt
i sin inbördes olikhet bli båda dessa andliga
hövdingar vältaligt samstämmiga
vittnesbörd om hur nådens kraft förmår triumferande
övervinna naturens svaghet.
I fråga om den vetenskapliga begåvningens
spännvidd och den intellektuella lidelsens
intensitet brås Einar Billing tydligen närmast
på morfadern, biskopen i Linköping Ebbe
Gustaf Bring. Med sin spekulativa
tankekraft och säkra liturgiska smak intog denne
vid det gångna seklets mitt på den inre
fronten en kanske lika dominerande
ledarställning bland kyrkomännen som Gottfrid Billing
mot dess slut i den yttre stridslinjen. I ett
frispråkigt vänbrev till Einar Billing på hans
50-åisdag i Vår Lösen 1921 har J. A. Eklund,
»Dina biografer till tjänst, när de skola utreda
arvssubstansen och generna i Ditt väsen»,
bevarat ett yttrande av adressaten själv: »Jag
är kanske icke så mycket Billing som Bring.»
Biskopinnan Frida Billing var med sin
intellektuella och inåtvända läggning en värdig
företrädare för den gamla Bringska
lärdomssläktens förnämliga traditioner. Då hon med
sitt ytterligt försynta, nästan skygga väsen
helst slöt sig inne inom hemmets väggar,
medan makens liv till stor del föll under offent-
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
