Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ett fritt sinne. Kring Prins Eugens bok Breven berätta. Av Ragnar Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar Josephson
Man kan säga att denna altartavla är
den mogne mannens svar på den
religionsdiskussion, som ynglingen förde. Han hade
funnit sin religiösa symbol, som gav
tillfredsställelse — Guds väldiga natur, renad,
förklarad, förandligad av människans
längtan. Och även när målaren i sitt kommande
liv inte umgicks med så andligt krävande
uppgifter, var det ständigt hans avsikt
att gripa naturens »inre form», i stället
för dess yttre hölje. Det var i det syftet
som han år 1913 tog lärdomar i Paris av
kubismen.
Genom hela prins Eugens verksamhet
märker man denna teoretiska åstundan
att gå bakom naturens förlåt och detta
högtidliga krav på konstens mission. Det
har varit hans styrka, att han inte låtit
det spekulativa anlaget kväva
omedelbarheten i upplevelsen.
Harmoni heter hans konsts djupaste
andetag. Hans naturförklaringar tala om den
lycka, som ligger i ett innerligt samliv med
naturen. Hans landskap vila i arkadisk ro.
Markerna tyckas otrampade, träden susa
för milda fläktar och himlen bådar ingen
olycka; de härliga molnen äro inte till för
att åstadkomma oväder, utan för att
smycka det väldiga, blåskimrande valvet.
Landskapen äro aldrig vilda och fientliga, de ha
parkens högtidliga ordning, och terrängens
buktande golv står liksom och väntar på
att någon skall beträda det. Människan
finns där inte, men hon är inte långt
borta. Hon finns bakom de glimmande
fönstren i huset på höjden, hon finns
ombord på den vita båten, som tyst går fram i
aftonskymningen. Hon är osynligt
närvarande.
Ja, människan är närvarande framför
allt därför, att målaren själv är helt
närvarande i sin konst. Den är ett med hans
personlighet. Den är sannerligen hans
andes äktfödda barn. Att lära känna denna
ande, dess skälvande naturkärlek, dess
nobla humanitet, dess outrotliga förtröstan
till sanning och rätt, är, inte minst i
denna tid, en lisa och en eggelse. Det är att
möta de fjällrena vinddragen från ett fritt
sinne.
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
