Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Einar Billing. Av Folke Holmström. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmström
upptagande i utkorelsehistoriens genom
tiderna fortsatta kamp för Guds viljas
förverkligande. Hur enhetligheten i
historiebetraktelse och kyrkosyn betingas av tron på den
levande Guden skimrar tydligt igenom i
dessa ord ur »Herdabrevet»:
Såsom hela historien, när vi sågo den på profeternas
sätt, till sin innersta halt blev en räcka Guds gärningar
så blir nu också hela vår kyrkas historia, bakom och
trots allt människoverk, till en enda Guds gärning,
en hans utkorelse- och förlåtelsegärning mot vårt folk.
Och såsom hon nu står där, förkunnar hon ej blott i ord
evangeliet, utan hon är, hon betyder själv realiter
ett Guds förlåtelsetillbud till allt Sveriges folk.
Liksom försoningens drama och historiens
skickelser egentligen ingenting annat äro än
uttryck för Guds vilja till gemenskap, är
folkkyrkans organisation endast den
nödvändiga, om än skröpliga formen för erbjudande
av Guds förlåtelse.
IV. Kallelsetanken.
Billing har själv fäst uppmärksamheten
på den nära parallellism, som i hans
konception råder mellan kyrkotanken, som fixerar
grundvalen för det religiösa samfundet, och
kallelsetanken, som ingriper organiserande i
det »världsliga» samhällslivet — och därmed
bidrager till dess omdanande. Här öppnas i
själva verket det väldiga perspektivet mot
ett totalt kristet helgande av kulturlivets alla
funktioner, mot en kristen enhetskultur av
ännu djärvare resning än någonsin
medeltidens dröm om gudsstaten.
Som jämväl kallelsetankens systematiska
ort bestämmes den punkt, där »den djärvaste
och strängaste försynstro är oupplösligt
förenad med försoningstron, och kallelsen är
så till vida syntesen av försoningstro och
försynstro». Den kristnes kallelse blir den
nya form hans liv får, när det inifrån
ompräglas genom den dagliga erfarenheten av
syndaförlåtelsens nåd. »I samma mån som vårt liv
blir ett liv av syndernas förlåtelse, i samma
mån få vi en kallelse.» Liksom kyrkans
begrepp fixeras såsom uttrycket för syndernas
förlåtelse i den historiska
samfundsorganisationens form, bestämmes innebörden i
kallelsens begrepp såsom »livet organiserat genom
syndernas förlåtelse». Som man måste utgå
från syndaförlåtelsens evangelium för att
kunna förstå folkkyrkan, så måste man också
orientera sig utifrån samma centrum för att
kunna fatta spännvidden i den kristna kultur-
syntes, som kallelsetanken innesluter. »Att
låta förlätelsetron och skapelse- och
försynstron så omedelbart som möjligt, utan något
mellanliggande skikt av mänsklig reflexion
mötas, att låta Gud —■ historiens och
skic-kelsernas levande Gud — organisera: det
är vägen till, det är principen i dem båda.»
Det utmärkande för Billings konception
är även här den oupplösliga förbindelsen av
skarpsynt realism och djupträngande
innerlighet — i den spänningsfyllda kombinationen
av båda ligger dess egenart. Han påpekar
själv, att det är endast i de germanska
språken, som själva ordet »kall» genom
reformationens bibelöversättningar fått sin
karakteristiska dubbelklang av på en gång jordisk
syssla och himmelskt livsmål — »ett
vardagsord med helgdagsglans över sig -— men
helgdagsglansen skulle försvinna i samma stund
det ej längre finge vara ett rätt prosaiskt
vardagsord». »Den i kulturellt och socialt
avseende inflytelserikaste av alla tankar,
som den nyare tiden tänkt», står färdig att
begynna sin revolutionerande, om än i
undanskymd stillhet fördolda världshistoriska
gärning den dag Luther upptäcker, att Gud
inte kräver några särskilt utspekulerade och
extra förtjänstfulla asketiska
överloppsgärningar, utan att han vill ge den kristne kraft
att fylla sin ordinära syssla med den
redo-bogna tjänstvillighet, som springer fram ur
den överflödande glädjen över Guds
oförtjänta godhet. »När det gick upp för Luther,
att kallelsen till Guds rike, lika visst som den
vill lyfta oss oändligt över allt vad vårt
vardagslivs sysslor av sig själva kunna giva oss,
dock ej kallar oss bort från dem, utan djupare
in i dem — då blev yrket till kallelse.» I
motsats mot en högtflygande och
estetise-rande idealism, som egentligen betyder en
flykt undan både verkligheten och idealen,
betyder denna Luthers kallelsetanke för
Billing den djärvaste idealism, som världen
sedan Kristi dagar sett, ty den »stiger djupare
än något annat livsideal ned i verklighetens
prosa» och begär, att »jag i dessa enformiga
vardagsgärningar skall dag från dag lägga
ned ej blott mitt varmaste intresse, min
strängaste samvetsgrannhet, utan Guds makt
och Guds gärning». Men just den är samtidigt
»det enda livsideal, som är möjligt att
förverkliga». Ty det betyder främst en gåva,
varigenom människan blir frigjord från sig själv
och omgjord till ett verktyg i den levande
Gudens fortgående nyskapelseverk. När syn-
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
