Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Einar Billing. Av Folke Holmström. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Einar Billing
daförlåtelsen tager bort all glans från våra
självvalda fromhetsgärningar och radikalt
utdömer också vårt starkaste moraliska patos
som en hemlig självhävdelses önskedröm,
överlämnar den oss samtidigt åt den levande
Gudens suveräna ledning, som ger oss en
nysyn på den länge föraktade kallelsens
vardagsplikter såsom det mest närliggande uttrycket
för vad Gud vill ha gjort just genom oss.
Kallelsens tanke fullgör en dubbel vakttjänst
mot vår arbetsglädjes värsta fiender: »den
kallelselösa idealismen» och »den yrkesmässiga
slentrianen». Den »förenar den fasta, trygga
begränsning och ro, som det bestämda yrket
äger och ger, med den rörelse, spänning och
de oändliga perspektiv, som de bästa idealen
äga och giva». Ty bakom den står en levande
Faders kärlek, som bättre än vi förstå vad
vi rå med och dock icke tröttnar att föra oss
utom våra egna resursers råmärken. Trons
vila i kallelsen förebygger både mångsyssleriets
risk för beskäftig splittring och rutinens risk
för andelös forstening, ty den ger varje dags
arbetsprogram både trohetens beprövade fasthet
och kärlekens obegränsade elasticitet.
Effektiviteten i kallelsens evangeliska livsstil hänger
just på att den befruktande spänningen
mellan de religiösa och de sedliga momenten ej
slappas. Försumpas tron, förlamas också
kärleken, ty det kristna livet lyder en
enhetlig lag. »I samma mån som syndaförlåtelsen
nedsjunker till ett opiat, krymper kallelsen
samman till ett yrke.»
I kallelsetanken är alltså riktlinjen
utstakad för en kultursyntes, som till en organisk
och levande enhet samordnar himmelriket och
jordelivet, Guds rike och denna vår historiska
värld, helgdagsglädje och vardagsmöda, det
innersta i människolivet och alla dess
yttersidor, det högsta och absoluta religiösa
värdet och de många relativa värdena inom
kulturlivet. »Det religiösa livet kan ej isoleras
från det naturliga livets former utan att båda
taga skada därav.»
Att detta evangeliska livsideal ej kan
fixeras i ett för alla situationer gällande
handlingsprogram följer av att denna moral
under en levande Guds ledning ej har en
statisk och statuariskt reglementerad, utan
dynamisk och personligt inspirerad karaktär.
Det sedliga idealets praktiska tillämpning i
form av tidsenliga sociala reformprogram
förutsätter på varje arbetsområde inom
nutidens komplicerade samhälle genomgående
anlitande av den mest ingående tekniska
sakkunskap, som i varje fråga står till buds.
Just Billings stränga krav på minutiös
vetenskaplig vederhäftighet ha hindrat honom att
publicera sina utförliga socialetiska
undersökningar om den moderna industrialismens och
arbetarrörelsens moraliska problem, trots de
ingående studier han länge ägnat de
nationalekonomiska, sociologiska och rättsfilosofiska
gränsfrågorna. Hans initiativ till inrättande
av den ekumeniska rörelsens socialetiska
forskningsinstitut i Genève utgör en
anspråkslös ansats att skapa ett internationellt centrum
för att fullfölja det forskningsprogram han
på detta livsviktiga område lämnat den
evangeliska teologien i arv.
Einar Billings utkast till en genomförd
kristen kultursyntes äger sålunda icke endast
en obegränsbar yttre vidd, utan på samma
gång en ogenombrytbar inre slutenhet. Från
syndaförlåtelsen som livets nyskapande
centrum griper kallelsearbetet ut i alla dess
riktningar och famnar det i alla dess skiftande
funktioner.
Så fortlöper hela helgelsens process mellan dessa
två poler: syndaförlåtelsen, som ständigt på nytt
giver oss vår kallelse, och kallelsen, som ständigt på
nytt för oss tillbaka till syndernas förlåtelse. . .
Såsom syndaförlåtelsen allena kan giva oss en kallelse,
så är kallelsen det enda käril, i vilket vi kunna
förvara och uppsamla syndaförlåtelsens nåd.
Inför minnet av den envetet stränga
kallelsetrohet, varmed den hädangångne forskaren
och tänkaren, siaren och förkunnaren
förvaltat de rika pund han tagit i arv och i
mångfaldigt berikat skick lämnat vidare till
kommande generationer, ligger det nära till hands
att på hans egen avslutade livsgärning
till-lämpa de sköna och djupa ord han i detta
sammanhang yttrat:
»Aldrig växer det inre livet så hastigt, som
när vi glömma allt annat för att blott häpna
inför rikedomen av Guds oförtjänta nåd. Då
är det som i vårens tid, då smälta isarne och
vinterkylan viker undan, då skapar Gud
inom oss. Tacksamheten är livets
midsommarsol.»
■j—Ord och Bild, 52:11 årg.
97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
