Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Gunnar Mascoll Silfverstolpe. Av Karl Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar M a s c o 11 Silfverstolpe
teristisk för denna andäktiga
advents-stämning är Dagar före jul:
Och jag vet att jag skall fara
på de vägar som jag känner
utav alla vägar bäst,
och jag vet att jag skall vara
som ett barn, då sist jag tänder
stakarna till fest.
Men redan nu vill idyllen ständigt
mynna ut i en rent Hardysk
förgängelsestämning:
Men en gång, i rolös vaka
vid den tid, då skuggor tätna,
kvald och tryckt och tyngd av dem,
skall jag höra brasan spraka
juldagsmorgon i mitt halvt förgätna,
övergivna barndomshem.
Silfverstolpes landskap och hemmiljö ändras
aldrig till det yttre, men valörerna djupna.
Icke så att han inte hade sinne för den
muntra trevnaden i kretsen av vänner och
grannar på gammal kär grund. Han älskade
att någon gång berätta om de gamla
knektarna från hans barndom, med sin
trohjärtade komik och sin djupa rotfasthet i
hemorten. Han var ofta på väg att skriva
en komedi förlagd till den gamla
mötesplatsen, det var för övrigt många gånger
han drömde om att skriva dramatik,
men det enda som uppfördes blev
kammarspelet Natt, för vilket han som gymnasist
fick ett pris i Svealands förenade
gymnasieförbund och som med sin naivitet, åt vilken
han själv skrattade gladast, var en god
källa till munterhet för hans vänner med
de högtragiska replikerna och det känsliga
aktslutet: Långt borta börjar en ensam
flickröst sjunga Irmelin Rose. — För det
var det vackraste jag visste då, brukade
han säga.
Versen blev till sist alltid det språk på
vilket han kunde forma ut sina ideer till
bestående verk. Finns det en mera åskådlig
skildring av en gammaldags svensk
mötesplats, Västmanlands regementes Salbohed,
än denna:
Här har pappas stämma ekat
mellan röda träbaracker.
Den var hög och klar och vacker,
och hans hjässa lyste vit.
Skumpande i blårandiner
sprang det stolta kompanit.
Nyponblommen gungar skär.
Sommarsolen skiner
som den sken då han var här.
Men även denna lätta idyll mynnar ut i ett
mörkt förgängelseackord:
Susa, träd, om sommaröden,
som ha dansat kring er fot.
Här ha många haft kvarter
på sin långa färd mot döden.
Här skall ingen tälta mer.
Den stora dikt, i vilken han hyllat hemmet,
är betecknande nog inspirerad av oron och
hatet i världen som kreverade den
ödesdigra hösten 39, I flyktingsår heter den, och
han trollar med en landskapsmålares
mäs-tarpensel fram idyllen Stora Åsby som
den fasta punkten i en värld, där flyktingar
med bitterbleka munnar förtvivlat mumla
kära ortnamn. Själv nämner han sina med
förälskad ömhet:
I dag ha åsarna vid Tunbo börjat blåna
och sjön har sköljt i gryningstimman vid Hornsvik.
Nu mörknar det och jag kan se mot aftonbranden
konturen av det karolinska slottets torn
och se åt andra sidan bortom skymningslanden
hur stugorna ha tänt i Giresta och Horn.
Jag går i hemluft här. Jag vet ju att den gäller
ej mer än luften över andras hemmajord.
Men den skall vara med i varje ord jag fäller,
tills tanken brister med mitt allra sista ord.
Redan från början fäster man sig vid hur
Silfverstolpes landskapsskildringar nästan
alltid äro sammanvävda med
människoskildringar, med minnen av barndomens
lekkamrater, av familjen, av vännerna och
på sistone alla de okända människor, som
lida annorstädes. Hans önskan att vara
allt för sina fränder och vänner hade en
stor och värmande styrka, en vänskapens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
