Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Diderot och Hugues Taraval. Av Greta Åkerlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Diderot och Hugues T ar av al
»Telemakos hos Calypso» och en skizz till
»Allegori över Gustaf III:s revolution 1772».
Sistnämnda konstverk sände Taraval som
gåva till Adelcrantz i Stockholm, och i
akademiens protokoll från den 15 oktober 1783
meddelas det:
Som H. Baron och Praeses frän Profess:n och
Hov-màlaren Taraval i Paris fått sig tillsänd en av honom
författad allegorisk tafla över Revolutionen 1772, och
Herr Baron fant det vara billigt att Academien ägde
något arbete af denne sin habile Landsman och
Medlem. alltså skänkte Hr Baron denna målning till
Academien att ibland dess samling förvaras.
Den lilla angenäma men obetydliga och
alltför genremässigt uppfattade målningen
tillhör ännu Konstakademiens samling.
Masreliez berör den i ett brev till Wertmuller:
»Oss emellan sagt tycks inte Taravals tavla
över Revolutionen ha gjort någon större
sensation här.»
Dessa sex förhållandevis viktiga arbeten av
Taraval avfärdar Diderot med följande ord:
När ni sagt om alla dessa tavlor, att de ha en
smula komposition, tillägg att resten är så dålig
som möjligt och lämna det därhän.
Man måste ha Calypsos gestalt framför sig för
att märka hela sanningen i den strof, som
författaren till Reflexions joyeuses har förärat henne:
Pd melodien: Il n’est point de bonne féte.
Prends garde, Télémaque,
Ön veut t’enlever ton coeur;
Retourne dans Ithaque,
Éeoute ton précepteur:
Si tu te laissait séduire
Par ce minois feminin,
Il pourrait fort bien t’en cuire
Le lendemain.
Ar 1781 var det sista gången som Diderot
insände sina artiklar om Salongen till
Corres-pondance littéraire, och det korta och vresiga
omnämnande, som nyss anförts, är
signifikativt för den motvilja och brist på entusiasm
varmed han denna gång gått till verket.
Diderots kritiker trycktes som nämnts först
efter hans död. Ett direkt inflytande ha de
därför endast haft på hans efterföljare under
1800-talet. Han tillät inte tryckningen under
sin livstid, trots att detta hade medfört
ekonomiska fördelar för honom. Och det beror på,
att han utåt inte var den fräne sanningssägare,
som han kunde kosta på sig att vara i
Corre-spondance littéraire, en hemlig brevväxling
med personer, som inte voro bosatta i Paris.
Själv har han sagt, att han hellre skulle vilja
skära av sig ett finger än att nedsabla ett verk,
som en konstnär lagt ned stor möda på, och
10—Ord och Bild, 52 :a årg.
A m philrites triumf.
Louvre.
han är intim vän med många av de
konstnärer, som han far hårdast fram med. Denna
dubbelhet är en svaghet hos kritikern Diderot,
han vill inte stå för sina domar. Säkert inser
han i nyktrare ögonblick, att hans impulsiva
läggning understundom kommer honom att
skjuta över målet.
Det är mot denna bakgrund som vi få
betrakta hans inställning till Hugues Taraval.
Det tvärsnitt genom hans konstkritiska
verksamhet, som här presenterats, erbjuder en
provkarta på hans egenskaper som kritiker,
goda som dåliga. Han felbedömer den
konstnärliga kvaliteten hos Fragonard och Taraval,
när akademikern i honom känner sig osäker
inför originaliteten och friskheten hos
Fragonard, och han sätter medelmåttan framför
geniet. Säkert är det moraliska synpunkter
utom de tekniska som förblindar Diderot i
hans uppfattning av Fragonard. Moralisten
kan inte heller gilla det lätta vinruset, den
ytliga stämningen, som tyckes oss så skickligt
fångad i Taravals Bacchuståg. Anmärkningen
mot målningens låga och ovärdiga karaktärer
verkar på oss närmast löjlig, ämnet i sig
inbjuder ej till en noblare tolkning. Hans förakt
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
