Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvi st
kastelse, även om åtminstone Rune
Lindström i och för sig gör en styv prestation.
Men det är utan tvivel själva den stiliserade
filmformen som berövat framställningen
något av dess liv och frågan är cm en sådan
konstnärlig formsträvan överhuvud kan
förenas med full vitalitet, med levande och
omedelbar verkan. En av filmkonstens viktigaste
frågor! Något slags syntes mellan konstnärlig
form och vitalt liv måste dock filmen söka
sig fram till. Det skulle vara spännande att
se vad Alf Sjöberg kunde åstadkomma i det
fallet med ett manuskript som verkligen
lämpade sig för hans syften.
Rid i natt!, Gustaf Molanders filmversion
av Vilhelm Mobergs roman, är svår att rätt
bedöma, därför att den rör sig med ett så
pass uttjatat stoff. Filmen saknar bärande
stilisering och verkar inte heller riktigt
omedelbar. Förloppet är ganska svårt att
acceptera, med denna träbit till budkavle som
grävs ner i jorden och kommer upp igen, detta
revoltbudskap som kommer överallt och
ingenstans ifrån, hejdas och nedtystas till en
tid, för att så plötsligt tas upp igen.
Bönderna är svårt klichéartade, omständligt
arkaiserande i tal och åthävor. Häxhistorien
kring den unga flickan är förstrött och
lättvindigt avvecklad, en förevändning för att
spegla en kvinnokropp i en källa.
Smålandsgumman som emellanåt blir till en
orakelmässande Sibylla är också tämligen omöjlig.
Bäst är jakten på den fredlöse bonden genom
träsket: ett realistiskt äventyr med mänsklig
innebörd i. Annars verkar scenerna gärna
underligt avgränsade, förloppet bundet vid
tablåer. Det beryktade budskapet slutligen
är synnerligen torftigt, består egentligen bara
i det enda slagordet: »Rid i natt!» Mot
bakgrunden av envis bondekonservatism blir det
knappast något övertygande uttryck för ett
frihetspatos av djupare syftning. Verklig
frihetsdrift måste rikta sig även mot annat än
tillfälliga utländska förtryckare, inte minst
mot de egna förstelnade och förtryckande
livsformerna. Filmen saknar enhetlig form,
vacklar mellan standardrealism och patetisk
symbolism. Vackra bilder, goda
skådespelarprestationer och en intensitet utan riktigt
underlag är inte tillräckligt för att göra »Rid
i natt!» till konst.
Doktor Glas, Rune Carlstens film efter
Hjalmar Söderbergs bok, är en ovanligt sam-
vetsgrann överföring av ett litterärt verk till
film. Däri ligger både dess styrka och dess
svaghet. Det finns scener scm gör helt skäl
för sig som film, framför allt dem mellan
Gregorius och hans hustru, laddade med hans
lystna frcmleri och hennes ångestfulla avsky.
Men mycket är en blott alltför direkt
överflyttning av boken i tal och bilder: ett slags
sekonderande illustrationskonst. Konflikterna
kring det något tidspräglade problemet,
infattade i stämningar från sekelskiftets
borgar-våningar och restauranger, är dock
tillräckligt skarpt återgivna för att ännu äga mening
och ställvis bli gripande. Först och sist är det
Söderbergs repliker och sentenser man gläds
åt att höra från filmduken; så mycken
melankolisk kvickhet, besk ironi, hädelse mot
konventionerna, personlig livssyn och slående
formuleringskonst har man sällan eller aldrig
mött i en film. För en gångs skull är det en
riktig författare scm kommer till tals, utan
infantila tillrättaläggningar för att skona
publikens fördomar. En uppbygglig och
befriande upplevelse! Carlstens Gregorius är ett
mästerstycke av hal gudsnådlighet och solitt
omedveten förljugenhet, dock med en
skymtande mänsklig tragedi under den flämtande
åtiån efter hustrun. Georg Rydebergs doktor
Glas är nästan repliklös och når inte full
psykologisk konturfasthet: man får mest ana
sig till hans av intellektuella principer tyglade
passioner. Ii ma Christensen scm fru
Gregorius vinner med sin ljusa öppenhet och
klarar skickligt en del svårsagda saker.
Mrs Miniver, William Wylers nya film,
betraktas allmänt som en propagandafilm för
England, men den är det inte i den fanatiskt
upphetsade stilen. I stället är det en vackert
predikande bildberättelse cm en sansad och
särpräglad livsstil, som med mer eller mindre
rätt får gälla för att vara engelsk. I det
miniverska hemmet lever en borgerlig idyll
med tillräckligt av frihet, förnuft och kultur
att inte verka instängd och kvävande. Den
ödesdigra scmmaren 1940 kommer med
luftangreppens stora påfrestningar, mannen
deltar med sin motorbåt i evakueringen av
Dunkerque, hustrun konfronteras med en
desperat tysk flygare, den unge sonen sveper
fram med sitt jaktplan över hemmet. Mitt i
stormen håller dock något av idyllen, av den
mänskliga besinningen, den nedärvda
livsstilen, den inre friheten. Givetvis är filmen
ensidig i sin avsiktliga idealisering av denna
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
