Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ragnar Jändel, mystikern. Av Sivar Arnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar J ä n d ei, mystikern
centrum som en kraft med intresse av rent
personlig art för människorna. Gud »kan
övergivas, aldrig överge», heter det på ett
ställe. Eller: »Det Enda söker dig! —■ /Vart
skulle du väl fly?/ Till varje rum och stund/
dess kärlek strömmar ny.» Vad människan
har att göra är att erkänna sin intighet och
»överlämna sig på nåd och onåd». Ofta
förefaller det dock när Jändel riktar sina böner
om hjälp till Gud, som om han grepe efter
de gängse kristna uttryckssätten därför att
han i sin förtvivlan och trötthet inte annat kan.
I starkare ögonblick väljer han däremot sin
utgångspunkt i människorna, där han finner
godheten som ett ursprungligt faktum, som
han inte söker närmare förklara. Visionerna
innebär då inte bara att mysteriet
konstateras, utan det besjälas av den mänskliga
kärleken. »Mysteriet får ljus, Gud födes i
mysteriet eller mysteriet blir Gud, så snart
det beröres av en människas innerliga kärlek.»
»Den religiösa tron är. . . en kärlek vänd mot
det evigas djup, en förstahandskärlek, en
kärlek osjälvisk och till synes orsakslös, en
överkärlek om jag så får säga, av vilken
all människokärlek endast är en svag
återspegling.» (»Människokärlek» då i
betydelsen kärlek till människorna.) I sådana ord
finns ingenting av religiös förkrosselse, och
ordet nåd kan ibland komma inom
citationstecken. Människan har tvärtom förmågan att
nyskapa världen, tillvaron blir tack vare
henne av samma art som hennes godhet. Hon
söker inte Gud i tingen, i stället är det så
att »jag giver tingen Gud».
Emellertid kan inte heller en mystiker
undgå att ibland finna livet brutalt och
orättfärdigt, och plågas av det. Frågan om
lidandet, eget och andras, orkar han inte alltid
lösa med en hänvisning till den stora syntesen
och allförsoningen. Han måste känna som ett
svek att världen framstår för honom som
harmonisk och kärleksfull, i all synnerhet om
han en gång som Jändel önskat: »O, kunde
mitt hjärta visa / en väg från tårar och
blod —- / jag ryckte det gärna ur mitt bröst
i jublande offermod.» För Jändel har också
frågan om det oförskyllda lidandet, efter vad
han själv uppger, varit utgångspunkten för
hans tänkande. Men för egen del lär han
sig, som god determinist, att inte spjärna
mot sitt öde, och försöker också fylla det
ökade kravet »att icke blott tåla den bittra
kalken, men att värdera den», som han
uttrycker det i almquistpåverkade ordalag.
13—Ord och Bild, 52:0, årg. ~Z
Det är alla mystikers amor fati, för vilken
Jändel vanligen väljer den kristna
formuleringen: ske icke min vilja utan din.
Detsamma måste nu även gälla för andra människor.
Jändel ringaktar dem ofta, när han ser hur
lågt de ställer sina lyckokrav. Men vad de än
fordrar måste de finna sig i det liv som blivit
deras liv. Till sist kan Jändel till och med
instämma i ett gammalt ord, som han först
skyggat tillbaka för som en hjärtlös hädelse:
»För den fromme och upplyste betyda all
världens tårar och lidanden intet.» Han
postulerar ibland en okänd mening med lidandet,
men prövar också andra av teodicéns gamla
svar. »Intet är färdigt, men på sitt sätt, så
långt det skall vara, är allt fullkomligt», säger
han en gång, och tar som bild ett åkerfält
som nyss blivit besått och alltså är gott för
den som nöjer sig med sådda fält, men däremot
inte har något att ge till den som otåligt
redan vill ha färdiga skördar. »Vi äro lata
dårar, som sitta med händerna i kors och
ha pretentioner på en orörlig fullkomlighet i
tiden.» Eller också är det onda en felsyn hos
individen. De mogna veteaxen rasslar
ångest-fullt mot varandra. »Våra strån äro styva,
våra huvud tunga. Icke känner jag saften
stiga som jag förr gjorde.» De är snart färdiga
för sin bestämmelse, de bara inbillar sig att
de försämrats.
I detta sammanhang må man komma ihåg
att Jändel sannerligen inte var en man som
vuxit upp på livets solsida. De som känt
honom från hans tidigare år kan intyga att
han i Den trånga porten och Barndomstid
inte målat det svarta svartare än det var.
Och även som vuxen hade han många gånger
svårt att hålla armodet ifrån sig. Men han
behövde mycket lite av det materiella goda.
Han accepterade lidandet för att utnyttja
det. Han hade, stödd.på mystiken i sitt väsen,
en oberördhet som i sista hand gav honom
styrka:
Hur skymfligt hopen väger oss på vågar •—
vår sanna värld, den känna endast vi.
Vi leva oåtkomliga däri.
En helig eld kring våra själar lågar.
Dock verkar det ibland som om han själv
vore förvånad över att han kommit igenom
utan värre skråmor, och att hans dikt fått
en sådan ljus och lycklig stämning som den
har:
Min sång var hymn och andakt
—-vi blev den ej ett skri?
Knappt minns jag en dag jag levat
från smärta och ångest fri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
