Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ragnar Jändel, mystikern. Av Sivar Arnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sivar A r n é r
Stundom tar han till orda för att försvara sin
egenart mot dem som menar att han blundar
för eländet. Ingen behöver tala om för
honom att verkligheten både är värre än den
värsta svartmålning och skönare än den
skönaste lovsång. Men han väljer att
lovsjunga. Först och främst är hans kynne
sådant. Men vad som också tycks ha haft sin
stora betydelse är att han i sina studier
mött Vilhelm Ekelund. Dennes metron
definierar han som »att tillbakatränga utbrottet
av smärta och vrede och förvandla det till
ett heligt ord». Och det ekelundska tonfallet
slår ju tydligen igenom i till exempel följande:
Smärtan ger ofrid, men glädjen befriar och renar.
Smärtan är skalet, men glädjen den närande kärnan.
Blott av den blir jag frälst, blott om den vill mitt
hjärta förkunna!
Som diktare känner Jändel naturligtvis bara
en synd: att inte tillräckligt övertygande
kunna ge uttryck åt de upplevelser han väljer
ut som det konstnärliga extraktet av sitt liv.
Som mystiker ser han däremot synden i det
som hindrar honom att komma i kontakt med
mysteriet. Han driver undan dystra och
hatiska minnen som skulle kapsla in honom.
Han söker också undvika att sjunka ner i
självförebråelser, ty då »märker man inte
rosendoften som strömmar in genom fönstret».
Estetiskt och etiskt hör ihop, skönhetssinnets
odling innebär också en förfining av
samvetet. Däremot tycks han inte ha brytt sig
om att pröva den gamla askesens metoder,
även om han teoretiskt, enligt vad hans
vänner kan berätta, intresserade sig för
dem. Inte heller sysslar han så påfallande
med detta som för andra mystiker är moralens
stora och paradoxala erfarenhet: den som vill
vinna sitt liv, han skall mista det. Den finns
visserligen som ett bärande motiv, om också
lite undangömt, i Den trånga porten. Men
varken som diktare eller som privatperson
har han den ödmjuka självutplåningen som
ideal. Han är till och med angelägen att
påpeka att den »kan betyda andlig död —
synden mot anden, personlighetens undergång».
Lika litet kan han acceptera den kristna
försoningsläran, som han finner narraktig och
vidskeplig. Den som själv bygger hela sin
religion på ett under bör ju dock inte avvisa
en uppfattning därför att den är oåtkomlig
för förnuftet. Men dessutom har hans känsla
reagerat mot det ställföreträdande lidandet.
Detta hindrar naturligtvis inte att han väljer
Kristus till motiv och symbol. Han gör det i
större utsträckning än någon annan sentida
svensk skald, ibland mycket fritt, ibland i
vedertagen kristen formulering. I evangelierna
vill han gärna intolka sin egen mystik.
»Förnam månne icke Jesus bakom den fader, om
vilken han talar till människorna, samma för
tanken ofattliga gåta», nämligen, med ett
Eckehartcitat, »det väsenslösa väsendet
över Gud och över all åtskillnad». Men
givetvis sysslar Jändel föga med teologiska
spörsmål. I Kristus ser han ett exempel utan
motstycke på den kärleksfulla människan, den
oberoende människan och den ärliga och
oböjliga människan. Och Kristus blir mer
än en idealmänniska, mer än det intressanta
beviset på hur långt mänskligheten kan
komma i etisk fulländning. Han blir en
kraftutstrålare och hjälpare av alldeles
irrationell art. Flera dikter handlar om hur
martankar och febersyner drivs undan för
bilden av den korsfäste, och Jändels
kristusmystik söker sig ut i rymder där han kan
möta kristendomens mest extatiska sekter.
Som ovan antyddes hör Jändel inte till de
asketer som föraktat sinnenas värld eller rent
av förbannat den som det ondas hemvist.
På tal om Vilhelm Ekelund och Obstfelder
förnekar han bestämt att valet måste stå
mellan det metafysiska och det som existerar
i rum och tid. Den jordiska lusten av mera
glupsk art finner han visserligen ovärdig,
men han njuter av livet på ett stillsamt,
äkta epikureiskt sätt. Framför allt i
naturen finner han den mest ogrumlade
uppenbarelsen av tillvarons härlighet. Bara att
gå i solskenet blir en rent etisk upplevelse.
Dess starka ljus, som blott av högsta renhet vet,
skall genomtränga all ditt hjärtas lumpenhet.
Och han anför Emerson att den är lyckligast
som genom naturen lärt sig att dyrka Gud.
Blekinge besjunger han i den ena
diktsamlingen efter den andra. Dock kan man finna
ett drag av mystik också däri att hans
landskapsskildring är föga realistisk. »Här tala
vänligt höga träd vid vägen, / och blå
är himmeln, gyllene är skyn.» Även när
scenerna i dikterna från 1920-talets senare del
blir mindre diffusa är det huvudsakligen bara
blommorna som han har skarpt öga för,
namnger och särskiljer. Det övriga ser han
med halvsluten blick och diktar främst om
det genljud det framkallar inom honom själv.
Däremot lyckas han aldrig komma i gemen-
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
