Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - 1800-talets studentskandinavism och Finland. Ett litet bidrag ur en dagbok från 1855. Av Margit Lindqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i8oo-talets studentskandinavism och Finland
Ett litet bidrag nr en dagbok från 1&55
Av Margit Lindqvist
___’ E tendenser till dansk-svensk-norskt
närmande, som börjat komma till synes vid
1700-talets slut, fingo år 1829 sin utlösning
och sin lösen i Tegnérs riksbekanta ord:
»Söndringens tid är förbi», yttrade i ett tal
vid promotionen i Lund till den danske
hedersgästen Oehlenschläger.
Dessa ord väckte genklang och entusiasm
överallt i Skandinavien. Men det blev
danskarna, som med den största energi och
hängivenhet började arbeta för skandinavismens idé.
Danska studenter inbjödo 1843
Lundastudenter på besök till Köpenhamn och gjorde tre
veckor senare en svarsvisit. Uppsalastudenter
voro icke med; då arrangerade danskarna ett
studenttåg till Uppsala av danska och
lundensiska studenter, ett företag, som de
svenska myndigheterna sågo med ganska
stor förskräckelse.
Om danskarna gjorde de mest positiva
insatserna till förmån för skandinavismen, så
hade de därtill praktiska skäl: de hoppades
på nordiskt stöd för det av Tyskland hotade
Slesvig. Norrmännen inbjödos till mötet T843
men voro första gången med år 1845. För
finländarna var det, på grund av ryskt
reseförbud, omöjligt att närvara. Endast en och
annan student, som råkade vistas i Sverige,
torde varit med om mötena.
Vid studenttåget till Uppsala 1843, som
skedde per ångbåt, gjordes ett uppehåll i
den, genom namnets historiska associationer,
härför så väl lämpade staden Kalmar.
Danskarnas ledare Carl Ploug höll vid en här
anordnad fest ett tal, däri han utan omsvep
förklarade, att målet nu borde vara ett
folkligt förbund. För att vinna förståelse för Slesvig
berörde han Finlands öde, ett ämne, som han
visste alltid satte svenska sinnen i brand.
Så skedde också nu.
Skandinavismen fortfor att blomstra, dock
icke utan att i Sverige röna ett visst
motstånd — tills den, som politisk idé, sprack år
1864, då danskarna svekos i sin förhoppning
om svenskt bistånd vid försvaret av Slesvig.
Man höll dock ännu två studentmöten, 1869
i Kristiania och 1875 i Uppsala, parollen var
då: kulturell gemenskap.
Om studentskandinavismens fanbärare icke
hade Finlands anslutning på sitt program, så
berodde det nog på att denna sak ansågs ligga
utanför möjligheternas gräns. Det var först
under Krimkriget 1853—56, då Ryssland
hade England och Frankrike till motståndare,
som Finlands lösryckande alls kunde tagas
i betraktande. Vid denna tid ivrade man i
Sverige mycket allmänt för deltagande i
kriget på västmakternas sida. Efter att ha
blivit befriat genom en svensk
landstignings-kår, skulle Finland ingå i ett statsförbund
med Sverige.
Men hur reagerade man i Finland ? För det
första ansågo de flesta ett befrielseförsök dömt
att misslyckas. Men för det andra var man
åtminstone inom de bildade klasserna
häpnadsväckande lojal mot tsaren-storfursten
och envisades att hoppas på bättre tider under
Rysslands hägn. Sådana inträdde ju ock r855
för en tid framåt med Alexander II:s
tronbestigning. Under senare delen av Nikolai I:s
regering hade den ryska statsmakten ingripit
på ett ganska olidligt vis i många av
stor-furstendömets inre angelägenheter.
Universitetet hade varit illa utsatt, och presscensuren
var sträng ända till spökrädsla. (Så t. ex.
fick ordet »fri» icke förekomma: i Topelii
skådespel »Prinsessan av Cypern» måste »den
fria vågen» utbytas mot »den blåa vågen».)
Bland folkets stora massa kvarlevde ännu
troheten mot Sverige. Men vid denna tid
betydde massorna, politiskt taget, ingenting.
Det fanns emellertid också en liten grupp
studenter, vilka sågo Finlands enda
möjlighet till räddning i dess lösslitande från
Ryssland och anslutning till Sverige och därför
voro färdiga att våga allt för detta mål.
Denna grupp av mycket unga studenter
var så fåtalig, att den knappast förmått
väcka uppmärksamhet — och från rysk sida
misshag -—■ om den ej omfattat så många be-
198
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
