Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - 1800-talets studentskandinavism och Finland. Ett litet bidrag ur en dagbok från 1855. Av Margit Lindqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 o o - t al et s studentskandinavism och Finland
anmodad att hålla festtalet. Det var kort
men träffade väl stundens stämning. Slutet
av talet uttryckte det som rörde sig inom
de blodlöses krets, något som tycktes farligt
smittosamt:
Skulle då icke också vi kunna låta hoppet måla
några ljusstrimmor på vår mörka framtidshimmel?
Jo, vi kunna det! Vi kunna det, emedan på senare
tider ett mäktigt, ett okuvligt medvetande om
rättighet till frihet vaknat hos oss, emedan band, vilka
snart i femtio år varit slitna, börjat återknytas, och
vi således i den kamp vi nu utkämpa mot mörkret
kunna vara förvissade om att ej alltid behöva stå
ensamma på kämpabanan. En skål därför för den
tid som var, en skål för framtiden, en skål — såsom
en kär landsman säger —
En skål för våra minnen all
Och för den tid som var
Och för den tid som komma skall
Blott ej den bringar Finlands fall
En skål för minnets flydda dar
Och hoppet, som är kvar.
Dessa verser voro skrivna av Karl
Wetterhoff, som nu levde i Sverige som »emigrant».
De äldre hade emellertid med fruktan hört
Nordenskiölds tal och den entusiasm det
utlöste. Fr. Cvgnæus, den store vältalaren, ansåg
sig kallad att motverka den skandinavistiska
hänförelsen och höll ett i studenternas tycke
ogrannlaga tal, däri han klandrade alla vid
en fest på Hasselbacken i Stockholm
närvarande svenskar — således även kvällens
gäster — för att de ej stigit upp och sagt:
»det är lögn», när en talare, enligt Cygnæus
mening, svartmålat förhållandena i Finland.
Medan Cygnæus ännu stod kvar i
talarstolen rusade Nordenskiöld upp och ställde
sig bredvid honom utropande: »Han talar ej å
våra vägnar.» Det uppstod tumult,
hundratals röster ropade om varandra: »Han talar
ej å våra vägnar!» — men stämningen var
förstörd.
När greve Berg fick höra om Nordenskiölds
uppträdande yttrade han full av raseri: »Jag
borde låta hänga honom utanför
universitetshuset.» Berg hade sedan länge ett horn i sidan
till Nordenskiöld liksom till hans »blodlösa»
kamrater. Berg lät Nordenskiöld välja mellan
att återtaga sina ord och be om förlåtelse
eller ock lämna landet. Som bekant föredrog
han det senare alternativet.
Så slutade den enda fest i
studentskandinavismens tecken som hållits i Finland.
203
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
