Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den grekisk-romerska kulturstriden i antiken. Av Einar Gjerstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Einar G jerstad
Han börjar sitt historiska verk med en
lovsång över romarna och deras välde.
Samtidigt beklagar han att grekerna ha
mycket dålig kunskap om Roms äldsta
historia. Däri ser han orsaken till den
grekiska oviljan mot det romerska.
Grekerna sätta tyvärr tilltro till illvillig
propaganda och lögnaktiga historier, som
författats av greker, som ville smickra
barbariska kungar över länder, där Roms
välde ej var välsett. Till följd härav tro
grekerna att romarna äro barbarer och att
Roms äldsta invånare voro landstrykare
av alla slag, ja t. o. m. förrymda slavar samt
att de med tiden lyckats skaffa sig ett
världsvälde icke på grund av gudsfruktan
och personlig duglighet utan på grund av
en orättvis slump, som gynnar dem, som
minst förtjäna det. Dessa illvilliga greker
anklaga t. o. m. ödet för att det låtit den
grekiska kulturens välsignelser tillfalla även
romarna, de skändligaste av barbarer.
Denna anti-romerska propaganda bemöter
Dionysios genom att söka bevisa att
romarna icke äro barbarer. De s. k. bevisen
utgöras av legender om invandringar till
Italien av grekiska stammar och trojaner
under befäl av Aeneas i överensstämmelse
med vad vi känna till från den grekiska
sagohistorien och de romerska annalisterna.
Men språket, det latinska språket, utgör
det ej ett bevis för romarnas icke-grekiska
ursprung? Ingalunda, svarar Dionysios.
Latinet är ej helt och hållet ett barbariskt
språk, men ej heller ren grekiska, utan en
blandning av båda. Blandspråket har
uppstått därigenom att de ursprungliga
grekiska kolonisterna voro omgivna av flera
barbarfolk, samniter, etrusker, umbrer,
ligurer etc. I sin iver att bevisa det latinska
språkets grekiska ursprung har Dionysios
haft föregångare, bl. a. Tyrannio, en
frigiven slav till Ciceros hustru Terentia.
När det sålunda bevisats att romarna ej
voro barbarer utan greker, voro icke
slutsatserna svåra att dra: grekerna ha ingen
anledning att klaga över romarnas välde,
ty de behärskas ej av barbarer utan av sina
egna stamfränder. Kulturstriden mellan
romare och greker kan alltså avblåsas, och
båda böra i förbund med varandra värna
sin gemensamma kultur.
Då denna medlande riktning i
kulturstriden var helt i överensstämmelse med
den kejserliga politiken, som syftade till att
befordra och påskynda utjämningen mellan
imperiets folk, är det naturligt att den var
talrikt företrädd under kejsardömet. Det
är omöjligt att i detta sammanhang nämna
alla personer, som här komma ifråga,
jag får nöja mig med att anföra ett mycket
känt namn: Plutarchos. Liksom Dionysios
från Halikarnassos anser Plutarchos att
latinet är en grekisk dialekt. Han hyser
beundran för romarnas välde, liksom han
inser detta väldes historiska nödvändighet.
I fråga om den gamla tvisten huruvida
uppkomsten av det romerska imperiet är
att tillskriva ett gynnsamt öde eller
romarnas egen styrka anser han att man bör
räkna med en samverkan mellan dessa två
faktorer, men han tillmäter dock ödet en
större roll än tidigare, romarvänliga
författare, och trots sin beundran för romarna
nedlåter han sig aldrig till smicker och han
uppger icke sin grekiska nationalkänsla.
Han visste att grekerna kunde göra sig
gällande endast som medlemmar av det
romerska imperiet. Därför borde man
erkänna detta imperium, men utan slaviskt
sinnelag. Man kunde vara både grek och
romare. I sina parallella
levnadsbeskrivningar ställer Plutarchos greker och romare
mot varandra som historiskt fullt
jämbördiga. Detta hävdande av det grekiska
förekommer ej hos Dionysios från
Halikarnassos. Det är något nytt och måste ses i
samband med den grekiska
kulturrenässans, som gör sig gällande från och med
slutet av det första årh. e. Kr. Några ord
måste sägas därom.
Pax Augusta — den mångbesjungna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
