Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Femte häftet
- En politisk sagoparabel av fru Runeberg. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En politisk sagoparabel av fru Runeberg
Borgå brukade vara tillsamman med några
vänner för att läsa och tala finska, skrev hon
i det brev hennes biografer anföra:
Tro aldrig att jag är någon ytterlig fennomanska.
Vad jag är minst belåten med är att folk kan tro
att vi ivra för saken för modets skull. — Skulle
något kunna ge mig leda för finskan, vore det i
sanning detta skrän och gräl, som är för
vedervärdigt –i synnerhet då som nu följden icke gärna
kan bli annan än att just därigenom motverkas vad
skrikarena driva fram–,
det vill säga det legitima intresset för finskan
och dess poesi.
Också senare uttalade hon sig, berätta
hennes levnadstecknare, — icke minst
hennes allra nyaste biograf Karin Allardt
Ekelund — bestämt mot syftena att avskaffa
svenskan som bärare av högre kultur. Det
var enligt fru Fredrikas mening icke blott
osympatiskt utan direkt farligt för hennes
finska folk. Jag skall i det följande taga fram
en prosadikt av Fredrika Runeberg, där jag
tror mig ha funnit en varning — till följd av
tidsomständigheterna nödtvunget dold och
förklädd men synnerligen verkningsfull för
den läsare som förstår.
* *
*
Fru Runebergs förnämsta diktning torde
vara dessa små Teckningar och drömmar, som
fingo sitt namn på förslag av familjens vän
Snellman. Det blev också i hans
Litteraturblad de trycktes innan de samlades i en bok
1861.
Men den berättelse jag nu åsyftar finns
icke där. På 1870-talet började fru Runeberg
tillsända Svenska Familj-journalen i
Stockholm en ny serie »Teckningar och drömmar
av — a — g». I tidskriftens augustihäfte 1874
står att läsa »Ett folk som förgåtts» — så vitt
jag vet icke uppmärksammat av någon
kritisk betraktelse och då ej heller tolkat till
den innebörd jag måste anse som högst
sannolik.
Historien börjar som stundom hos fru
Runeberg litet à la Almquist: »Stormen susar
i urskogens kronor–-praktfull, stor,
outgrundlig står urskogen. Den synes vilja
behärska allt, besegra allt.»
Den röde mannen smyger genom skogen
och skjuter ett djur. Han bär det till sin
koja. Runt omkring stekas fångar vid sakta
eld o. s. v. — i de amerikanska rödskinnens
liknelse tecknas ett primitivt barbarfolk.
Men bortom skogen bo på slätterna vite
män, som kommit över havet. De äro få men
kloke och kunnige och besegra de röde så
att desse med sorg och vrede i hjärtat tvingas
att söka sig nya bostäder.
Då framträder en vit man, ensam och
obeväpnad, och talar:
— Röde män, gren av den stora
sioux-stammen, varför viljen I övergiva det land
där I funnit vilt för eder jakt och grenar till
edra hyddor? Urskogen är vid, den har
jaktmarker för eder och fält för oss att odla.
Stannen i fred i edra hembygder. De vite
männen bjuda eder att vara deras bröder!
Slutligen lyssna de röde till dessa vänliga
ord. Fredspipan rökes och tomahawken gräves
ned. Den unge mannen, de vites hövding,
ömmar för de röde. Hans hustru går till deras
kvinnor och lär dem slöjd. De lära sig ock
något åkerbruk, och då en fientlig stam gör
ett strövtåg till nejden, strida de vite och
de röde vid varandras sida.
Visserligen är det de vite som ha
kunskaperna och därför äro de mäktige, som
stvra och ställa. Men de skicka till de rödes
byar män som uppteckna deras språk och
kunna göra böcker därpå och lära dem läsa.
Ja, röde ynglingar lära sig de vites språk och
»stå som vetande män bland de vite». En
dag förkunnar en vit ivrare, att när de rödes
egna saker behandlades i de gemensamma
rådsförhandlingarna, skulle de röde icke
behöva lära sig de vites tungomål. Och så blir
det. Men det blir mera: de röde fordra till
sist, att deras språk skall bli det enda, och
när den gamle vite hövdingen, som gjort så
mycket för »sina röda barn», dock vägrar
detta, heter det bland de röde: se, du är ock
som de andra blekansiktena. Våra förtryckare
viljen I vara, ej våra bröder. Tvenne tungor
i en mun duga icke. Må de vite kasta bort det
främmande landets ord och bruka våra egna!
Och det blev så. I varje folkförsamling ljöd
endast siouxernas språk, och inskrifterna på
de vites hus blevo nedrivna. »Främlingarna
som kommit över havet» och lärt sina röde
bröder så mycket, funno nu ingen trevnad
mera i skogsbygden.
Men på andra sidan den stora urskogen
var ett väldigt land, där »männen av de
många bössorna» bodde, och dessa hade
uppmärksamt iakttagit vad som försiggått i
skogsbygden. De hade utskickat män som
talat: Rätt haven I, dessa blekansikten, som
hava bosatt sig i edert land, äro edra
förtryckare. Vi skola understödja eder rättvisa sak.
16—Ord och Bild, $2:a årg.
241
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:20 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1943/0273.html
