Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svensk lyrik hösten 1942. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.S’ v e n s k ly rik hosten 1942
Av Olof Lagercrantz
JIL ERNER VON HEIDENSTAMS »Sista
dikter», som Käte Bang och Fredrik Böök
utgivit, rymmer på sin höjd två eller tre dikter
om vilka man kan förmoda att de fått
framträda i oförändrat skick, om diktaren i sin
krafts dagar beslutat sig för att publicera
dem i bokform. Mäter man med Heidenstams
egna mått blir »Sista dikter» en besvikelse.
Anslagen håller inte vad de lovar, visionerna
glider förbi innan ögat hinner fixera dem,
ackorden förklingar innan örat blivit
förtrogen med dem. Men den stora diktens genius
är aldrig långt borta. Överallt förnimmer man
att det är en mästare som håller i pennan även
om han ofta är trött och förströdd.
De vackraste av dessa dikter hör till motiv
och tonläge samman med »Nya dikter». De
har ingenting av färgprakten och den glada
realismen i de två första samlingarna. De har
nått ut i en sfär där det jordiska finns med
bara som avklarnade minnen och där
evigheten tar vid. Tanken på döden släpper här
lika litet som i »När kastanjerna blommade»
och i »Tankar och utkast» ens för ett
ögonblick sitt grepp om diktarens fantasi. Mest
fulländat är dödsmotivet behandlat i den lilla
dikten »Glömskans sång», som stod i Ord och
Bild 1934.
— Du klocka, vem sjunger, vem sjunger du för?
Du sjunger så aftonstilla.
Jag lyssnar i graven och liör och hör.
Jag ligger så trångt och illa.
Vem sjunger, vem sjunger du för?
— Jag sjunger, jag sjunger kvällens lov.
Sov, trötta, gamla moder, sov
bland glömda kors som brista!
Jag sjunger för din egen son.
Han sover i natt som du pä spån.
Din son har gått en levnads gång.
Jag sjunger för hans frid min sång.
Xu sänka de hans ldsta.
Din broder är han vorden.
Din son han var den sista,
som mindes dig på jorden.
Heidenstam sysslade under åren efter 1915
(Nya dikters utkomstår) med åtskilliga dikter,
som han aldrig förmådde fullborda. De
fragment som nu dragits fram tyder knappast på
att han i nämnvärd grad förändrats sedan
sin sista bok. Den stora dikten »Den bedagade
Prometeus» är en hyllning till Den Evige,
vars lagar inte människan förstår. Prometeus
skildras som upprorisk träl, missunnsam och
avundsplågad, uppfylld av en grotesk
själv-förhävelse, som han givit människosläktet i
arv. Dikten är av mäktig verkan och är i sin
djärvhet och heliga förtrytelse äkta
heiden-stamsk. Dess senare del blev aldrig utformad
på vers, men även i prosafragmenten finns
stor skönhet och kraft: »Det blir för smått
med människogudar, med vår ständiga
självtillbedjan. Ni självförnöjda, ni äro nöjda med
alltför litet. — Mot dig, stjärnströdda
natthimmel, lyfter jag mina händer, jag mask i
stoftet. Hur stor blir ej världen när jag själv,
när mitt eget släkte blir ringa, vi ingenting
med vårt korta liv på jorden. Tack för att du
slår upp nattens jättebok. Hur skulle det se
ut om den jätteboken alltid blivit förseglad
för oss. Tack för att vårt liv är kort, tack för
bittra stunder som härdade, för lyckliga som
vederkvickte, tack för att vi bli mull, som
allt annat ringa och förgängligt. Jag tror på
något större än vi. Jag tror att det finns i
detta stora universum mycket som är förmer
än människan.»
Heidenstam står i sina sista dikter ofta
under stjärnorna. Jorden med dess strid och
plåga har plånats i kvällsskymningen.
Livsglädjens sinnesberusade förkunnare slutar i en
asketisk enkelhet, som försmår allt som inte
har stjärnornas och evighetens mått. En
vackrare, mera manande livsväg har inte mången
av våra diktare vandrat.
Pär Lagerkvist och Hjalmar Gullberg
sände ut var sin diktsamling hösten 1942.
Som lyriker är de i mycket varandras
motsatser. Jag inbillar mig att Lagerkvist, när
han skriver en dikt, har temat färdigt i sin
fantasi redan innan han sätter pennan till
papperet. Han har en bestämd riktpunkt för
blicken, en kärna som allt skall växa fram
kring. Med varsam hand ritar han upp
mönstret ungefär som när man kalkerar. Hans
dikt växer fram inifrån och ut och det kan
hända att den sista putsningen uteblir. Det
250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
