Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svensk lyrik hösten 1942. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Lagercrantz
ter med motiv från sjön hör till samlingens i
konstnärligt avseende bästa. »Ballad» är en
styv sak om krigsårens sjömansgärning och
även »Visa, skriven av en lotsänka på
1700-talet» bör nämnas. Den sistnämnda dikten
bygger på en uppteckning gjord av en
överlots i Landsort och har i Prins Wilhelms
bearbetning fått en dråplig folklighet, som
förvånande nog ligger så bra till för denne
lyriker. Han har onekligen många strängar på
sin lyra och de är alla väl värda att höras.
Slutligen kan nämnas att även i denna
diktsamling har Silfverstolpes bortgång satt spår.
Dess sista dikt är en hyllning till den
bortgångne vännen, enkel och innerlig som ett
handslag.
Nu reser du för sista gången hem.
Rytternes malm din återkomst förkunnar.
Men aldrig bleknar minnet bort hos dem
som stod dig nära och höll av dig, Gunnar.
Helmer V. Nybergs andra diktsamling
»Under nyet» (Norstedts) präglas av en
utsökt verskonst. Han förmår slipa sin form så
att den blänker som stål och han har en stor
förmåga att finna suggestiva bilder. Större
delen av hans bok upptas av än sorgsna än
heligt vreda protester mot våld och oförrätt,
diktatur och tyranni. Han är en förnämlig
representant för svensk humanism. Man har
dock det intrycket att diktaren mera sällan
släpper till sig själv. Han är en varnande och
undervisande röst, men den stiger kanske ej
alltid ur djupet av hans själ. Den har en biton
av plikt, som är den äkta lyriken främmande.
Kanske är de dikter som inspirerats av en
karg hembygd konstnärligt betydelsefullare
än de stort upplagda tendensdikterna.
»Sagorna» är en vacker dikt. »Under gökträdet»
likaså. Nybergs förutsättningar för lyriken är
stora och när han vågar ge ut sig själv mera
förbehållslöst kommer han säkert att nå
långt.
Det samma gäller i viss mån också Bertil
Gedda, som nu hunnit till sin tredje
diktsamling (»Blad ur sömnen», Bonniers). Denne
mycket begåvade poet synes mig också han
väja undan för den personliga uppgörelsen och
väl ofta experimentera eller sväva ut i
allmänpoetiska betraktelser. Den ibsenska.
domedagen över sig själv gäller alltjämt för
diktaren och hur viktiga formövningar än är, får
de inte bli självändamål. Gedda har dock ofta
en stor förmåga att gripa och fascinera och
en lyrisk sensibilitet av ovanligt slag.
»Motiv» är karakteristisk för hans konst.
Det jag söker är motiv och upprinnelser, åtbörder
och tårar —
det jag söker är allt som är vackert och djupt förgäves.
Stundom kan jag finna det -— alltid tätt i min närhet —
det blå havet i ett ovalt fönster, ögon sänkta i samtal.
Det är som i en spegel som länge stått oanvänd.
Det är som i ett gammalt rum där våren dröjt sig
kvar.
Det jag söker kan vara ett begynnande regn eller
doften av ett brev.
Det kan vara en förfelad tankes outsägliga blick.
Det är inte påtagligt — men det enklaste av allt.
Om det inte funnes, skulle inte heller jag vara i livet.
Nils Bohman har efter lång tystnad åter
givit ut en diktsamling (»Befrielse»,
Wahlström & Widstrand). Den skiljer sig
ofantligt från hans tidigare samlingar, där man
främst fäste sig vid rimsmeds- och
trubadurdragen. »Befrielse» gör intryck av att vara
tillkommen under ett svårt andligt tryck.
Den är sökande, ruelsefull och intensiv. Den
formella elegansen har diktaren kvar, men
klarheten har till stor del gått förlorad.
Dikterna vill inte riktigt lyfta sig till en befriad
ren ton och titeln är nog en smula
missvisande. Det är inte en befriad människa, som
här talar, utan en grubblare, en bunden och
instängd. För min del uppskattar jag mest de
dikter, där poeten valt en mera objektiv
gestaltning. Den subjektiva bekännelsen ligger
ej väl till för honom. Dikter som »Planeternas
visdom», »Villon under galgen» och »Odysseus
på ålderdomen» är vackra, djuptänkta och
koncentrerade.
Elof Åkessons diktsamling »Ännu en gång»
(Gleerups) är synnerligen ojämn. Vissa av
hans dikter lider av någon slags intellektuell
kramp. De vill inte lösa sig i sång. Det blir
tanke staplad på tanke. Men i andra lösgör
sig en sant poetisk ton som övertygar om
denne diktares begåvning. »Nikanor» är en
utsökt dikt liksom titeldikten. Diktsamlingen
avslutas med några översättningar av engelsk
religiös poesi. Där finns vackra saker av Milton,
Addison, Taylor, Freeman och andra. Genom
att visa på denna hos oss så okända gren av
engelsk lyrik har Elof Åkesson gjort en
betydelsefull litterär insats.
Jag vet inte hur många diktsamlingar
Harald Forss tidigare givit ut. Jag minns en
som hette »Trött pupill» och som var
tämligen obegriplig. Med »Portalen» (eget förlag)
kommer han nu igen. Man läser det tunna
häftet med en stark känsla av att komma i
kontakt med en verklig poet och en egenar-
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
