Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Två dussin debutanter. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två dussin debutanter
Av Örjan Lindh er ger
K^llNDER år 1942 presenterade ett
ovanligt stort antal författare sin första roman eller
novellsamling. Antalet är sà stort, att man
kan räkna de nya namnen i dussin. Det ligger
nära till hands att fråga sig, om denna
rikedom på debutanter är ett tecken på starkt
ökad litterär livaktighet. Är det en ny
författargeneration, som håller på att växa
fram, en nyorientering, som äger rum?
Det är inte alldeles uteslutet, att någonting
i den vägen håller på att ske. Om man
grupperar upp skaran, finner man visserligen, att
det stora flertalet ingalunda är av
revolutionär läggning. Men en minoritet på fyra
stycken sticker av genom sin utpräglade böjelse
för det bisarra, fantastiska eller romantiska
och ytterligare ett par förefaller att vara
intresserade för stilexperiment, ehuru deras
motiwal är av mera ordinär art. Bland de fyra
befinner sig de otvivelaktigt mest
uppmärksammade av årets debutanter, nämligen
Puck Beer och Yngve Kernell.
Det finns vissa berättartekniska likheter
mellan Puck Beers Jag tjänar en lysande
herre och Yngve Kernells Utfärd i grön
gobeläng. Det bildmässiga spelar en stor roll
i bådas stil. I båda förekommer det att skilda
bild- eller berättelseelement med vissa
gemensamma drag tonas i varandra på ett
drömspelsaktigt sätt. Förfaringssättet är
lättast gripbart hos Kernell: den gröna
gobeläng, som givit boken dess titel, övergår i en
berättelse med verkliga men starkt stiliserade
människor, vilka påminner om
gobelängfigurerna; på slutet övergår den skildrade
verkligheten på nytt i en gobslängbild. Hos
Puck Beer är huvudpersonen, Harlequin, på
sätt och vis flera personer: en liten pojke
i ett nutida franskt fiskeläge, en medeltida
väpnare och en skådespelare med
harlekins-roll; dessutom skymtar bakom allt detta
en preexisterande varelse, som också är
Harlequin. På motsvarande sätt är flera av
de personer, som ingriper i Harlequins liv,
dubblerade. Vilken existensform är den
egentliga och riktiga? Vad är symbol och vad
är verklighet? Det vet man inte alltid; Puck
Beer tolkar ibland en bild med en annan
bild, och resultatet blir inte olikt det intryck,
som man får i ett spegelkabinett.
Det är ganska svårt att karakterisera Puck
Beers bok som helhet. Delvis torde detta
bero på, att den tillkommit i flera repriser
med betydande mellanrum; författarinnan
har i en intervju omtalat, att en del av
manuskriptet legat flera år i en låda. Det förefaller
sålunda, som om de kapitel, som behandlar
realpolitikens ränker i det medeltida Florens,
skulle ha tillkommit relativt sent: de kan
uppfattas som en spegling av ganska aktuella
ting. Men Puck Beer negligerar också fullt
avsiktligt vissa för den vanliga
verklighetsupplevelsen konstitutiva faktorer, t. ex.
tidsföljden. »Endast yttre skickelser, såsom inköp av
jordegendomar, utvecklingen av ett krig, det
diplomatiska spelet kring en tron eller ett
biskopssäte ■—- — —- försiggå i klara och tydliga
händelseförlopp», förklarar hon på ett ställe.
Vanan att ständigt överblicka och tillrättalägga
sådana förlopp i den handgripliga verkligheten
omkring oss har haft en farlig inverkan på vårt sätt att
betrakta det som samtidigt sker med oss på ett annat
plan av vår levnad, ty vår tillvaros sällsamma och
hugsvalande djup skilja sig från den plågsamma och
förvirrande ytan därvidlag, att ingenting börjar,
fortlöper och slutar, allt bara är och finns.
Syftet med Puck Beers bok är att få fram
detta på djupet, som är och finns. Hela
hennes berättelse är en indirekt protest mot det
alltför organiserade, alltför abstrakta i vår
moderna tillvaro, mot det som gör den
urvattnad och trist. Man kan med visst fog
säga att skildringen gömmer på en
antibyrå-kratisk tendens.
Som en följd härav är framställningen
avsiktligt osammanhängande och på samma
gång ofta påfallande konkret. Man får det
tydligaste intrycket av författarinnans
intentioner i vissa episoder, där hon strävar att
framhäva det omedelbart konkreta. En
sådan episod är t. ex. skildringen av det lilla
fiskeläget Lou Mirandou. Den är gjord med en
stark målarglädje, en naiv förtjusning över
tingen och människorna.
Med all sin smak för det konkreta är Puck
Beer dock ingen sensualist. Målarögat är
inte av den grünewaldska, utan av den isak-
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
