Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stock holms teatrar
tillräckligt hårt bland romanstoffet. En och
annan seen är valhänt utformad. Framför
romanen har skådespelet den fördelen, att
den fatala kärlekshistorien krympt till ett
minimum och den lika fatala
vildmarksromantiken i det närmaste uteslutits. Kraft och
dramatisk pregnans utmärker det mesta i
dramat. Idékampen — striden mellan frihet
och frihetsförtryck, rätt och rättslöshet —
griper i pjäsen som i romanen.
När stycket från scenen gjorde ett så
kraftlöst intryck, var felet i övervägande grad
iscensättarens (Rune Carlsten). Rid i natt!
är som pjäs ett folkligt frihetsdrama och som
sådant måste det spelas, med det frejdiga
stridshumör, Moberg själv äger, inte i den
vördnadsfulla, släpiga stil, varmed det gavs
på Dramaten med mycket trist Skansen-gods
i utstofferingen och mycket sökande efter
själsliga djup i repliksägningen.
Skådespelarna tycktes hämmade av bekymmer för
hur de samtidigt skulle agera idéförkunnare
och smålandsbönder på 1600-talet, och
spelledaren hade tydligen inte hjälpt dem ur
detta dilemma. Den, som löste svårigheten
bäst, var Anna Lindahl i den för dramat
nyskapade gestalten som åldermannens hustru.
Hon hade några av de bärande replikerna på
sin lott och hon sade dem med ett starkt
patos, som eljest sällan kom fram under
föreställningen. Ragnar Svedje borde säkert ha
framställts yngre, robustare och i sitt trotsiga
stridshumör ljusare än vad Uno Henning
kunde åstadkomma. Hennings Svedje
smakade ibland teater, och detsamma gäller
Mimi Pollak som Svedjes mor trots enstaka
starka scener. Åldermannens roll är väl nästan
den tacksammaste, men Anders Henriksons
ålderman föreföll mig mera som en skizz än
en färdig rollskapelse.
Rid i natt! spelades ungefär samtidigt i
Stockholm, Göteborg och Hälsingborg samt
under en riksteaterturné. Att de mobergska
kraftorden gjort stora skaror av uppriktiga
demokrater gott i själen, kan inte betvivlas.
Ändå kom skådespelets framförande en smula
post festum, i den meningen, att sedan
romanens författande en viss
stämningsförskjutning ägt rum. När romanen skrevs ingick
tanken på en hotande invasion i vår och
författarens dagliga föreställningsvärld.
Budskapet i Rid i natt! är sprunget ur ett sådant
mörkt stämningsläge. Bönderna kuvas i yttre
mening, även om de samlar sig till ett slags
andlig beredskap. Svedje går under. Och till
och med det starka, förtröstansfulla slutet
kan ju inte innebära annat, än att idén
(budkavlen) lever och kanske en gång skall
ge folket kraft att avkasta oket. Så formar
sig ett folks förhoppningar — och det skall
förbli Mobergs heder att i en svår stund ha
orkat ge dem ett så bärande och
uppbyggligt uttryck — under främmande förtryck
eller då föreställningen om främmande
erövring är näraliggande. Då skådespelet
uppfördes, kunde publiken redan i ett visst
historiskt perspektiv återuppleva sina
stämningar från ett eller ett par år tidigare.
En annan, mindre angenäm iakttagelse på
det tidshistoriska planet är, att det från
nationalscenen inte fick sägas, att den herre,
som uppträdde som bondeplågare i Brändebol
var tysk.
När en författare i dessa dagar skrivit ett
drama om Brutus, Caesars mördare, låge det
nära till hands att vänta sig en aktuellt
färgad framställning av kampen mot
despotismen. Men Sigfrid Siwertz’ Brutus ger
inte som Vilhelm Mobergs Rid i natt! några
väckelse- och kampsignaler. Snarare söker
skådespelet belysa vissa moraliska och
framför allt psykologiska problem.
I motsatsparet Caesar-Brutus, vilket ger
dramat dess dramatiska spänning, inlägger
emellertid Siewertz en hyperaktuell
meningsmotsättning i frågan om rättens grundvalar.
Brutus, som hämtar sin styrka ur filosoferna och
nedärvda gammalromerska rätts- och
frihetsbegrepp, söker sig i varje given situation fram
till den handling, som hans samvete säger
honom stämma med givna värdenormer. Hos
Caesar, njutnings- och handlingsmänniskan,
utrustad med det människoförakt makten gett
honom, finns det bara ett cyniskt löje till
övers för sådana överväganden. »Varför är
det hunger, fruktan och hat som piskar
världen runt, Brutus? Varför styres den icke
av maximer?» undrar han i ett samtal med
Brutus. »Det som ser ut som högsta våld i
dag är kanske högsta rätt i morgon», så
faller en annan av hans repliker, vilken
ordagrant kunde vara hämtad från någon av de
senaste årens förespråkare för
makt-är-rätt-läran.
Man misstänker inte dramats författare för
att ansluta sig till Julius Caesars och moderna
våldsherradömens relativistiska rättsbegrepp,
men liksom Caesar har Siewertz sett så mycket
av livet, att han världsklokt anser sig böra
22—Ord och Bild, 52:0 årg.
337
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
