Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten aj Geijerstam
förnämsta svenska nyheterna förekommit
—-utanför nationalscenen. Båda, Bertil
Malmbergs Excellensen och Rudolf Värnlunds U 39,
har framförts av Svenska dramatikers studio.
Liksom tidigare berörda svenska stycken
ger Excellensen uttryck för den samvetsnöd,
ett neutralt lands människor känt och känner
inför de onda makterna i världen och
skyldigheten att inte acceptera våldet, utan finna
med sina möjligheter och sitt samvete
förenliga utvägar att ta upp striden emot det.
»Excellensen», en världsberömd österrikisk
diktare och f. d. kultusminister, är ett ädelt
skott på det västerländska kulturträdet, en
ädling i gammal fin wienstil. Redan hör man
Horst Wessel-sången i österrikisk radio och
tyska flygplan surrar över Wien. Som patriot,
som hängiven katolik och som kulturmänniska
är Herbert von Blankenau skakad i sitt
innersta av vad som håller på att ske, men
han är ingen handlingsmänniska; inför
An-schluss är det naturligast för honom att ta
sin ovilja med sig ur landet. Ett par
betydelsefulla samtal före avresan övar ett
häftigt tryck på hans ömtåliga samvete. Dottern,
som insupit faderns tankar, men förlovat sig
med den unga naziledaren Max, attraherad
av dennes rätliniga handlingskraft, ironiserar
milt över distansen mellan diktarens tanke
och hans handlingar, och en gammal
jesuitpater visar, samtidigt med den älskvärdaste
förståelse för diktarens landsflykt, för egen
del den mest fanatiska heroism. Så ger sig
herr von Blankenau av, men driven av en
impuls, som är starkare än han själv, vänder
han, då han redan satt sig på tåget. Han är
för komprometterad hos den nya regimen för
att undgå koncentrationslägret, och det vet
han.
Sista akten spelar i koncentrationslägret
Buchenwald. I en allt mer brinnande
övertygelse om sin mission undergår Excellensen
till och med tortyr. Hans förvandling från
drömmare, bäddad i en kultiverad miljös
bomull, till martyr och trosvittne för med
sig en egendomlig förvandling även hos
motståndarna. En grovt tillyxad ung
fångvaktare skakas i sin enkla partisjäl, och Max,
som blivit lägerkommendant, orkar till sist
inte med lydnaden för våldets herrar, som
förut var en så självklar grund för hans
handlande; han bryter samman under
uppgiften.
Så långt är man med. Man har mött en
diktare, som redan i detta sitt dramatiska
förstlingsverk lyckats utomordentligt, som
inte bara i handlingens uppbyggnad, i
förmågan att skapa förtätad stämning och i
människoskildringen (till och med
bifigurernas utformning) visat en sällsynt scenisk
instinkt, utan som därutöver skrivit ett drama
med luft under vingarna, ett betydande
idédrama. Men så kommer slutscenerna.
Blan-kenaus dotter söker
kommendanten-fästman-nen med en på vissa villkor beviljad
nådeansökan för fadern. Blankenau kan inte
acceptera villkoren. Det andra alternativet
är arkebusering. För att bespara Max ett
insubordinationsbrott — inför ordern att låta
skjuta Excellensen gör Max’ hörsamhet halt
■—■ utför den gamla diktaren en sista
offerhandling: ett slags självmord. Och detta
offer återför dottern till Max, som hon
tidigare med avsky vänt sig ifrån. 1 gemensam
kärlek skall hon och den omvandlade Max
efter Blankenaus önskan arbeta vidare mot
allas frälsning.
Man har hela dramat igenom undrat över
att en flicka som Elisabeth von Blankenau
kunnat acceptera en människa av Max’ typ.
Detta skulle vara en psykologisk gåta, även
om författaren gjort klart för oss, vilket han
inte gjort, att hon varit starkt erotiskt
dragen till honom. Att hon följer honom, sedan
han varit med om att tortera hennes far, är
ändå väl otroligt. Under intrycket av en
samlad kritik ändrade Malmberg med
sympatisk självövervinnelse omedelbart efter
premiären detta slut så, att Max i slutscenen
(efter Blankenaus självmord) revolterar mot
den regim, han tjänat, och därmed
återvinner Elisabeth. I varje fall i sin
ursprungliga form innebär slutet en underkastelse,
som vi inte kan låta bli att reagera emot.
Man skall komma ihåg, att sedan stycket
skrevs, mycket timat, som framkallat
djupgående inre frontförändringar även och inte
minst inom det kristna läger, Malmberg
åtminstone på den tiden tillhörde. Bertil
Malmberg har ju gamla tyska sympatier, och under
nazismens första år var han beredd att söka
i möjligaste mån se goda egenskaper även i
denna uttrycksform för den tyska
mentaliteten. Säkert har han med skådespelet
ursprungligen menat — samtidigt med en
gensaga i kulturens och rättens namn mot
grymhet och dumhet — en framtidslösning av
sådan innebörd, att gammal tyslc (och
österrikisk) kultur i Elisabeths skepnad skulle
förena sig med det nya rikets bästa egen-
340
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
