Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten aj Geijerstam
Med drag på drag skulle man kunna
belysa, hur iscensättaren förklarat och berikat
Strindberg. Som Strindbergstolkare är Olov
Molander ouppnådd, och som sådan har han
skapat teaterhistoria.
För sina skolteaterprogram tillämpar
Dramatiska teatern den svårbegripliga regeln att
undandraga dem offentlig kritik. Svanevit,
ursprungligen skolteaterprogram, gavs
emellertid även vid ett par offentliga
föreställningar. Man fick ett välkommet tillfälle att
se teaterns begåvade ungdomar i större roller.
Svanevit skall spelas av riktiga ungdomar.
Särskilt Ninni Löfbergs betagande lilla
sagoprinsessa vann en välförtjänt
kritikframgång. Krönikören vill gärna framhålla ett
annat namn: Eva Dalbeck som en av
tärnorna.
Det personliga i Svanevit märktes
överraskande starkt. Diktaren har just upplevat
de första högtidliga stunderna av en ny, stor
kärlek till en ung flicka, trettio år yngre än
han själv. Det skira och ömtåliga i det
skildrade kärleksförhållandet, omsorgen att
skydda den lilla prinsessan från allt fult och
brutalt, måste ha haft sin motsvarighet i
diktarens dåvarande känsloläge. Tre män
möter Svanevit: fadern, vars förhållande till
prinsessan är påfallande innerligt skildrat,
den otäcka kungen, en erfaren man inför det
oberörda, som till och med han drar sig för
att fläcka, och till sist prinsen —
diktardrömmen om hur det borde vara. När de
båda älskande ett ögonblick ser varandra
sådana de verkligen är — och deras förhållande
är nära att brista —• är det märkligt nog
grå hår hon upptäcker hos honom!
Strindbergs alltmer spiritualistiska
kärleksuppfatt-ning, med en direkt avsky för det djuriska i
kärleken, som har sin parallell i motviljan
mot andra animala funktioner (ätandets fulhet
berörs flera gånger), vore värt en ingående
psykologisk studie. Här har vi hos den
åldrande Strindberg ett Swiftskt drag, vilket
liksom hos Swift slår över i hypokondri och
svartsyn.
Fröken Julie fick sitt förnämsta intresse
genom Karin Kavlis framställning av
huvudrollen. Redan entrén fascinerade. Den
nervösa lidelsen före förförelsen tolkades
intensivt. Möjligen trodde man inte riktigt på att
denna fröken Julie föll för första gången och
begrep därför inte, varför händelsen kunde
bli så förkrossande för henne. Som fru Kavli
spelade fröken Julie, är hon efter förförelsen
helt i betjäntens våld. Hon har ingenting
annat kvar än honom. Hon hänger vid honom
med ögonen med en dresserad hunds
hängivenhet, väntar order och tigger smekningar,
tills hon på hans bud, som hon nästan får be
om, går ut och skär halsen av sig, en seen
som skådespelerskan gjorde med gripande
konst. Att några detaljer i slutuppgörelsen
verkar teater, är inte de uppträdandes fel.
Fru Kavlis Julie kanske verkade snarare
ödesmärkt än i vanlig mening degenererad.
Det erotiska fallet liksom döden tycktes
bottna i samma grund: ett slags vilja till
undergång. Strindberg hade nog tänkt sig
förloppet enklare, brutalare. Stig Järrel som
Jean hade med sin flyhänta
karakteriseringsförmåga fått fram den riktiga underklassiga
lakejtypen, oljig, streberaktig, servil och
självbelåten. Men den virila brutalitet, som
skall förklara Julies undergivenhet och skräck,
fattades.
Även Fadren gavs i en god, om också inte
lysande föreställning, där Linnéa Hillberg
var Laura och Harry Roeck-Hansen med
stark realism spelade Ryttmästarens roll.
Har vi spelat Strindberg, så har vi också
spela Ibsen, Peer Gynt och Lille Eyolf, den
unga och den gamla Ibsen.
Ibsens nationella självanklagelse i Peer
Gynt vidgar sig till allmänmänsklig
generaluppgörelse, men norskheten är ändå
urgrun-den i Peers väsen. Lika urnorsk som hans
uppväxtårs människor, fjäll och troll, är han
själv med sin frejdighet, sin halsbrytande
fantasi, djävulskapen och stridigheten. Om
det norska folket med de senaste årens
solidaritet jävat anklagelsen för att vara ett
folk av individer, som är sig själva nog, så
träffar säkert karakteristiken som ett folk
av individualister. Ovationerna vid Operans
föreställning gällde inte bara spelet och
diktverket, den formade sig i lika hög grad till
en hyllning för norsk självständighetsvilja.
Att vi mer än vid tidigare föreställningar
tänkte på det norska än det
allmänmänskliga i dramat, berodde även på att
huvudrollens innehavare denna gång var
norrman och kunde få fram allt det
norsknorska hos Peer Gynt: den speciella charmen,
diableriet och mycket annat, som svenska
tolkare bara förmått antyda. Hur geniala
Anders de Wahl och Gösta Ekman varit i
enstaka moment, har heller ingen av dem
så fullständigt som den norska gästen Hans
344
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
