Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Carl G. Laurin. Av Karl Ragnar Gierow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Ragnar Gierow
Av den anledningen kan man
sammanfattningsvis säga om min uppgift här i
kväll, att den är ofantligt tacksam och
alldeles olöslig. Carl Laurin står oss för nära,
bl. a. står han oss för nära också i tiden.
Till en minnestecknares normala
hjälpkällor utöver dem, som står det allmänna
medvetandet till buds, hör ju de privata
dokument, som kan fylla i dragen av den
vedertagna och kända fysionomien. Och i
det avseendet lämnar Carl Laurin
ingalunda sin porträttör lottlös. Hans
korrespondens, som säkerligen är en av de
märkligaste i Norden under de senare
mansåldrarna, belägger nu hyllmeter efter
hyllmeter uppe på Bellmansgatan 6;
uppskattningsvis omfattar den ett gott stycke över
io ooo enbart utgående brev. Fru Gunilla
Laurin visade mig det stora förtroendet
att ge mig tillträde till denna brevsamling.
Men man måste umgås med den med den
största varsamhet; blommorna i detta
ofantliga herbarium är varken pressade eller
döda. De lever än; det var många
människor, som vände sig till den outtröttligt
hjälpsamme och förstående adressaten med
sina svårigheter och bekymmer av olika
slag, och den första diskretionsregel, som
jag vid studiet uppställde för mig själv,
nämligen att aldrig titta i breven till Carl
Laurin, fick jag omedelbart låta följas av
en annan, nämligen att avbryta läsningen
också av hans svarsbrev, så fort jag började
misstänka, att det kunde gälla ting, som
i varje fall inte än borde ses av en
utomståendes öga.
I och för sig inverkar detta kanske inte
så mycket vid teckningen av Carl Laurins
porträtt. Den inte alldeles ovanliga
metoden att bakom den yttre, publika bilden
av föremålet söka sig in till en annan,
som skall vara sannare och allra helst i
sensationell grad skall avvika från den
vedertagna — den metoden är ofta en
smula tvivelaktig och i fråga om Carl
Laurin komplett meningslös. Det finns
människor, som, ibland med rätt, anses
som djupsinniga av just den antydda
anledningen, att deras inre visat sig innehålla
så mycket annat än vad ytan förespeglar.
Carl Laurins djupsinne var av en annan
sort; det bestod i, att det sinnelag, som vi
alla mötte och lärde oss tycka mycket om,
det sträckte sig ända ner i djupet, in till
hans innersta. Han var i sitt umgänge inte
annorlunda än i sina tryckta skrifter, och
i sina privata ögonblick, i sina personligaste
brev var han alltjämt samme man. Det
var denna till grunden gående,
urbergsdjupa homogenitet, som han själv gärna
kallade sin ytlighet. Carl Laurins geni —
eller i varje fall ett väsentligt uttryck för
hans geni — var just detta: den direkta
reflexen, den rättframma reaktionen. Den
präglade honom alltid; hans prosastil är
ett ypperligt uttryck för hans karaktär,
för den vägrade envetet att bli officiell, att
frigöra sig från hans mångledade och
hug-skottladdade konversationsstil, och den får
sin melodi just därför, att man oavlåtligt
hör honom själv, hör hans samtalsspråk
ligga och mullra som en basstämma under
temat.
Kontakten med denne man har vi ingen
svårighet att uppnå. Om jag skulle ha
något försteg framför de flesta av dem,
som sitter här, när det gäller att teckna
hans bild, så skulle det vara, att jag kan
ha något lättare att ta ut avståndet. Det
är ett rent faktiskt och yttre avstånd. Jag
blev bekant med Carl Laurin
jämförelsevis sent; jag träffade honom för första
gången för 15 år sedan. Under åtskilliga
av de år, som följde, blev vårt umgänge
dagligt, och jag kan inte påstå, att i det
umgänget något avstånd markerades eller
kändes. En av Carl Laurins stora gåvor
var den att skapa kontakt. Men själva
faktum kvarstår: mellan våra födelseår låg
en mansålder, och jag kom som en
immigrant till och såg med en främlings ögon
på den miljö, där han i sällsynt grad var
354
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
