Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Carl G. Laurin. Av Karl Ragnar Gierow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
hemmahörande. Det är ifrån en sådan
utgångspunkt som jag skall söka mig fram
till några av de drag hos honom, som kan
kallas väsentliga.
Det hör ju till god essayistisk ton att
teckna en framträdande karaktär bl. a.
genom att klarlägga, hur denna karaktärs
daning var betingad av miljön, både den
lokala och tidsmiljön. Sådant låter sig ju
göra; det är bara det, att just de karaktärer,
som vi ägnar en sådan uppmärksamhet, i
regel själva har försett oss med den bild
av miljön, som vi sedan utgår ifrån. Det
blir alltså en jämförelse utan egentliga
fasta punkter, en karakteristik, som inte
tillför några nya värden utan bara lämnar
växelmynt för vad man redan har. Det
faller sig sålunda naturligt att karakterisera
Carl Laurin som stockholmare och
nittio-talist. Och utan att ingå på frågan, om det
är miljön som har präglat honom eller om
det i stället är han som har bidragit till
att prägla vår bild av denna miljö, kan man
ju hålla fast vid själva beteckningarna och
ta ur dem, vad de har att räcka fram.
Carl Laurin var en höggradig stockholmare;
han var född på Sveriges heligaste holme,
så som han brukade kalla Riddarholmen, i
ett affärshus, som av ålder hörde till det
centrala i stadsbilden, inte bara i yttre
avseende. Som vuxen hade han där sin
arbetsplats, och i hans hem vid den gata,
som bär den största stockholmsskildrarens
namn, hade man utsikt över det bästa, som
huvudstaden har att bjuda, av landskap
och av sällskap. Han var, såsom han själv
ibland antydde, urban i ordets fulla
betydelse, också i den som kom romarna att
med urbs mena huvudstaden och ingen
annan. Många av hans viktigaste intressen
hade i huvudstaden den oumbärliga
förutsättningen för sin dagliga vård. Det är i
vårt land bara där, som konstutställningar,
teaterpremiärer och ett frodigt
umgängesliv bildar ständigt och naturligt
återkommande inslag i vardagens gång. Denna
huvudstadsatmosfär hade den sorts syre,
som Carl Laurin hade lätt att andas in,
och han insöp det i fulla drag intill sin
sista stund. I detta stora land, glest
befolkat av enstöringar, var han en av de
ytterst få män, om vilka man utan särskilda
förbehåll kan säga, att han tyckte om
människor och tyckte illa om ensamhet.
Så som han vid unga år utformade sitt
liv, så fullföljde han det också, och han
utformade det under nittiotalet. Han kan
förefalla oss höra till den tidsmiljön lika
naturligt som till huvudstadsmiljön, flera
av hans väsentliga insatser tyckas oss
höra organiskt samman med den mentalitet,
som vi kallar för nittiotal. Till hans nära
vänner hörde Heidenstam och Levertin,
Lagerlöf och Per Hallström, Karlfeldt och
Albert Engström, Carl Larsson och Bruno
Liljefors, Ellen Key och Anders Zorn. Sin
publicistiska gärning bedrev han alltifrån
begynnelsen i Ord och Bild och i Svenska
Dagbladet, två typiska skapelser av
nittiotalet. Livsbejakelsen och livsglädjen
passade honom bättre än gråväderstämning
och missnöje; den höga uppskattningen av
tillvarons estetiska värden hade i honom
en av sina ivrigaste och mest talföra
förespråkare, och han var en av dem, som
uträttat mest för att denna skönhetsglädje
skulle komma hela vårt folk till godo.
Carl Laurins hela kritikergärning får sin
ton av detta, och man missförstår den
verkliga innebörden i dess oftast lovprisande
och anbefallande tendens, om man bortser
från vad han själv betraktade som sin
huvuduppgift. Ty hans strävan som
kritiker var inte i främsta rummet att
nagelfara det konstnärliga verket, inte heller
att söka blotta nervförbindelsen mellan
verket och upphovsmannen, eller klarlägga
den konstnärliga skapelseakten; han såg
som sitt kall att entusiasmera därtill
villiga personer för det sköna i livet och att
tubba, draga och locka de motspänstiga
till samma entusiasm. Han ville uppfostra
355
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
