Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Harald Beijer, en ropande röst. Av Elisabeth Tykesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elisabeth
Tykesson
honom, detta att människorna äro levande
väsen som böra få växa enligt sin art. »Vi
har riktlinjerna inom oss. Vi kan inte förstå
dem, men vi behöver det heller inte. Vårt
förnuft räcker inte. Men ni har begått den
synden mot livet att leva det efter ert korta
förnuft. Och ni har blivit en krympling,
skeppsredare Gallo.»
I Harald Beijers båda sista böcker »Brita i
grosshandlarhuset» och »Brita i äktenskapet»
råder också lagen om sådd och skörd. I
berättelsen om den lilla torparflickan Brita
som kommer till staden och först blir
husjungfru och sedan svärdotter hos
grosshandlare Burenbergs blommar livet rikt och
ljust. Men djupt under livets yta gror ett
ofärdsfrö som på de sista sidorna i »Brita i
äktenskapet» växt upp och börjat bära frukt.
Britafiguren är en pastell tecknad i
dun-mjuka men ändå fasta linjer. Denna
förtjusande lilla streber är monstruös i sin
ytterliga kyla. Bakom den hjärtevarma ytan lyser
tomheten fram. Då Greger är bortrest bryr
hon förgäves sin hjärna med det kärleksfulla
brev hon känner att hon borde skicka honom
och ibland kommer den undran för henne
om hon egentligen bryr sig om någon
människa.
Ägandesinnet är det mest utvecklade hos
Brita. Känslan för Greger är till kvaliteten
inte mycket skild från den känsla hon hyser
för det rika hemmets praktmöbler, linne och
silver. Hon älskar den gamla handelsfirman
och sätter in sin energi på att göra den slarvige
Greger till en duktig grosshandlare. Hon
betraktar honom som sin egendom och släpper
honom inte.
Brita får det hem, den miljö och den man
hon vill ha, men hon som aldrig ser till annat
än det yttre vill inte erlägga verklig betalning
för detta ens genom att söka begripa vad som
står i de tidningar Greger till hennes
förargelse gräver ned sig i. Sedan sitt femtonde
år har hon delat yttre miljö med den som blir
hennes make, hans inre miljö lär hon aldrig
känna. Hon vantrivs som den
icke-intellek-tuella människan alltid vantrivs med den
intellektuella. Nöjd blir hon först då hon
pressat ned mannen till sin nivå.
Både Brita och Greger gå in i äktenskapet
med en lögn. Den lilla husjungfrun Brita
sällskapar på husjungfrurs vis med gardisten
Arvid. Det är roligt att bli uppvaktad,
roligt att ha någon som i brist på bättre kan
bli ens äkta man, och det är roligt att smekas.
Hon låter Arvid hoppas men ger inga löften.
Då Greger kommer får Arvid sitt åtrådda
klara besked, ett besked som för långa tider
gör honom till ett vrak och kastar honom
ur den bana han framgångsrikt börjat på.
Vad Greger beträffar så tänker han ibland
tillbaka på en oskyldig dag han använt till
att »leka sommardag» med en ung flicka ur
sin egen sociala och intellektuella miljö och
undrar om den egentligen var så oskyldig.
Fiendskapen mellan Greger och Brita växer
sakta trots att de se den och söka kväva
den. Då Brita är trettiotre år gammal börjar
hon känna sig ensam. Föräldrar och syskon
ha glidit ifrån henne och Greger har blivit
en både klarsynt och viljestark man som
anar sig till historien med Arvid och som då
hon försäkrar att hon gift sig med honom
själv av kärlek säger »de fyra tunga orden»:
»Jag tror dig inte.»
Beijer har i Brita-böckerna skickligare än
någonsin utnyttjat sin förmåga att framkalla
aningar om kommande olyckor. Brita
kommer inte att vinna något med sina beräkningar.
Handelshuset kommer att störta och själv
skall hon bli sådan att hon, den leende,
ljusa Brita, aldrig ler. Kanske skall det då
trilogien är färdig visa sig att den är byggd
med samma omsorg och fasthet som ȁngaren
Rättfärdigheten».
Harald Beijers skapade värld är inte
vacker. Antingen den heter »Morgonrodnadens
Land», »Landet i dalen», Broköping eller
Stockholm så är den samma onda värld.
Människorna ha lätt för att vara vänliga mot
den som är stark och inte behöver deras
vänskap. Ana de att någon behöver deras
hjälp dra de sig snabbt undan och snabbast
de som verkligen skulle kunna ge den hjälpen.
De förneka eländet för att slippa ta
befattning med det, de undvika att se det därför
att känslosamhet är en genant egenskap.
Slutligen äro de också hårda därför att de
äro psykologiska analfabeter i stånd att taga
förtvivlan för okynne och därför att de själva
sakna all erfarenhet av de hjälp- och
hopplösa kval som äro det enda som har rätt att
kallas nöd.
Så länge en människa är glad och frisk
får hon stanna i den mänskliga
gemenskapen, då hon inte längre är det faller det sig
bekvämare att krossa henne än att hjälpa
henne till glädje och hälsa. Själva
samhällsmaskineriet är sådant att det inte tillåter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
