Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Harald Beijer, en ropande röst. Av Elisabeth Tykesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harald Beijer, en ropandes röst
människan att ge utlopp åt några generösa
impulser. Människa äter människa driven av
nöd. Alla äro kuggar i ett obarmhärtigt
maskineri.
Hos de misshandlade växer bitterheten,
och kärlekshungern driver dem till brott
och laster. Alla brottslingar äro människor
som lidit över sin förmåga, alla laster, från
girighet och alkoholism till överdriven
ordentlighet växa fram ur ett otillfredsställt
kärleksbehov. Den överdrivna ordentligheten är
ett försök att fylla ut »en förfelad tillvaro»
och törsten efter brännvin är »törsten efter
hela det förlorade livet». Girighet blir en
tillflykt för den alltför ömtålige och procenteri
ett sätt att tillskansa sig litet livsvärme. Det
viktiga är inte att det göres gott mot en utan
att man betyder något för någon. Procentaren
Green i »Kellermanns» driver sin ockerrörelse
därför att han är så ensam.
Regementsinten-denten Verner Krogh i »Dynamit» lånar ut
pengar privat därför att han på det sättet
tycker sig få litet kärlek. När modern tyckte
om honom var det därför att han var en söt
pojke, »sötare än väninnornas barn», när
fadern gladdes åt honom var det därför att
han var en »käck och väluppfostrad
gymnasist». Hustrun har han under åratal gjort
tysta och därför så mycket intensivare
förebråelser. Då han till slut står som förskingrare
och griper efter revolvern skriver han: »Man
kan inte gå in i evigheten förrän man smakat
litet av livets värme. Det vore helvetet. Vi
äro dock hitskickade för att värma oss vid
gudagnistan. Men själv skall jag gå in i
evigheten i morgon utan att någonsin erfara
värmen. Det blir helvetet. Det blir straffet.
Ty jag är en ond människa.»
Människor döma medmänniskor till att bli
brottslingar, onda människor, förbannade,
förkastade och dömda till helvetet. Alla bära
ansvar för alla men Harald Beijer vänder sig
hetsigast mot dem som påtagit sig en viss
kärleksplikt, yrkesfilantroperna, prästerna och
de gifta kvinnorna.
Yrkesfilantroperna, det är dessa som hjälpa
så att säga med klokhet. De skriva böcker
om sociala problem, de äro ansvarskännande
människor som sitta i nämnder och
kommittéer, människor som ha sin glädje i en
förståndigt skött välgörenhet men som stå
oförstående inför varje verkligt nödläge.
Ännu skarpare än mot yrkesfilantroperna
är Beijer mot den prästerliga pöbeln,
vällevnadsprästerna som sitta i åttarumspräst-
gårdar, lyfta lön efter lönereglemente och
hålla konfirmationspensionat. De äro tomt
ljudande cymbaler. I »Kellermanns» finns
ett ironiskt porträtt av den välvillige, om
livets realiteter totalt okunnige präst som
uppmanar Edgar att gå tillbaka till hustrun
därför att »Gud knutit dem till varandra». I
»Dynamit» heter det om prosten att han läste
psalmverser och predikade över ting han inte
begrep. »Men från konsistorium kom det lön
varje månad. Det begrep han. Och
prostgården var den vackraste gården i hela staden.
Det begrep han också.» Ivan Sargon i
»Soluppgångens tid» menar att allting ruttnar
under kyrkans tak. Liknande åsikter
framföras i »Brita i äktenskapet» av Paniken,
den lille kyrkoherden med det löjliga
öknamnet, fast på ett stillsammare och därför
verkningsfullare sätt. Han ångrar att han
någonsin slagit in på den prästerliga banan, den
bana på vilken kan känner att han skall
förlora sin själ såvida han inte dessförinnan
förskingrar ur kyrkokassan eller blir ohövlig
mot biskopen. Hans analys av begreppet »en
god predikan» är ett mästerverk av lågmält
sanningssägande.
Den gifta kvinnan är den som blir föremål
för Beijers hätskaste angrepp. Driven av en
outsläcklig prestigehunger, ett »grymt
maktbegär» och en snål önskan att skaffa sig
äganderätt drar hon till sig en man och vill
sedan inte släppa honom. Hon har tre vapen
mot mannen, hänvisningen till sin duglighet,
hänvisningen till att hon bättre än mannen
vet vad som är rätt och hänvisningen till
mer eller mindre imaginära lidanden.
Det är ett tåg av kvinnliga vidunder som
drar genom Harald Beijers böcker, från snabbt
utkastade, obarmhärtigt träffande skisser till
mera utförda porträtt sådana som Tora
Kellermann och Sixten Kroghs fästmö
Gudrun. För alla skulle det strafftal kunna hållas
som Cornelius Sertor i »Soluppgångens tid»
håller för den jämrande bakelsegumman.
Hennes själ har aldrig sökt hennes mans.
»Och hans själ fann aldrig din, ty den var
förkrympt och svår att upptäcka. Då sökte
han utom ert hem efter andra själar. Han fann
dem och stannade hos dem. Men han var
trött, ty han hade haft en hustru med
förkrympt själ. Och ingenting tröttar så mycket
som detta. Han orkade inte mer. Han lät
sig sjunka till bottnen i sällskap med andra
trötta.»
Det finns i Beijers böcker en rad av oför-
427
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
