Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sanning, makt och världsfred. Av Anders Karitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anders K a r i t z
del. De nämnda uppfattningssätten äro andliga
motsvarigheter till den brottning mellan
krasst materialistiska intressen och
kraftkonstellationer som under tiden pågått. Dessa
åsiktsriktningar ha nu fått sin förlängning i
våra dagars ideologier och projicierats i
krigsmotsättningarna. Samtidigt har den
maskstungna kärna blottats som är
inneboende hos dylika politiska ideologier redan
från början men inte omedelbart tar sig
märkbara uttryck. Det är just genom detta
an-frätta inre, just genom våldet de moderna
politiska ideologierna skilja sig från de
äkt-filosofiska och äktreligiösa åskådningssätten.
Njutningsvilja, maktvilja och förnuftsvilja.
Hur har nu den nyssnämnda historiska
syftemålsglidningen kunnat inträda? — Den
är en del av en mer omfattande allmän
utveckling. Nyare tiden har frigjort människan
— befriat henne från uppenbarade dogmers
tvång. Friheten var tänkt som förnuftets
autonomi. Demokratien vill låta övertygelsen
och avgörandet, till sist även lagen framgå ur
fri meningsyttring och diskussion. Men frihet
är i sig en egenskap hos viljan. Och den
frigjorda viljan ställer sig snart frågan, varför
den skall underkasta sig förnuftets auktoritet.
Ett stort misstag är det, om man tror att
denna vilja, som blott följer driften, skulle
finna sin tillfredsställelse i behagligt njutande
av denna världens goda. En dylik vilja
förfäktades av eudaimonismen, som däri såg
den mänskliga viljans grundform. Den blir
liktydig med åtrån och begäret efter vad
Nietzsche kallade mängdens grönskande
beteslycka. Detta slags vilja ges det
visserligen också men ingalunda så allmänt som
eudaimonismen förmenar. — Eljest såge
mänsklighetens historia annorlunda ut.
I grunden är viljan en obändig, ja, ofta en
vild kraft, som framförallt pockar på att
komma till uttryck under stark aktivitet. —
Själva handlandet, att ge utlopp åt
verksamhetsbegäret, åt kraftöverskottet är för
den viktigare än det syfte den sätter sig.
Ursprungligen söker denna kraft icke ett
syftemål utan en motståndare. Och jämte
motståndaren även vännen, det vill säga den
gemensamma fronten med andra. Ty en sådan
vilja växer och tar sig desto lidelsefullare
utbrott, ju mer den utmynnar i en gemensam
kamp tillsammans med andra.
Betecknande nog skulle denna vilja som
självändamål aldrig kunna känna sig till-
fredsställd — exempelvis i en uppnådd
maktposition. — Den vill icke makt utan mer
makt. Den måste därför sträva att befria
sig ifrån förnuftet. Den måste söka göra sig
till herre över idén eller tanken, över sanningen
och använda dem som sina verktyg.
En dylik vilja skulle verkligen frigöra sig
på det sätt en Marx’, en Nietzsches, en Sorels
anhängare förfäkta. Men vad komme följden
därav att bli? — På detta spörsmål ha sen
gammalt de stora tänkarna städse gett ett
och samma svar: följden skulle bli
människosläktets undergång i en allas strid mot alla.
Ett sådant lössläppande av den nakna
maktdriften vare sig hos klasserna eller hos folken
eller hos raserna vore liktydigt med
mänsklighetens utplånande.
Ty även om en klass eller en ras verkligen
vunne herraväldet och nådde vad den ansåg
för sitt »mål», skulle den otvivelaktigt strax
gå isär i två delar som bekämpade varandra
på liv och död. Den rena »viljan till makt»,
det vill säga viljan till kamp hos massor
eller kollektiv som stå emot varandra, kan
nämligen ej av egen drift hejda sig och slå
sig till ro. Maktviljan har blivit självändamål.
Den måste därför ständigt på nytt skapa en
situation vari den kan utöva sin aktivitet
och ta sig uttryck. Den som rider på en tiger
har inte möjlighet att stiga av under färden.
Mänskligheten skulle drivas av blinda lidelser
till självförintelse. Men allt vad vi människor
i kulturens tidsålder fatta och värdesätta som
självändamål: vetenskap och sanning, konst
och skönhet, religion och vördnadsfylld dyrkan
har då för länge sen pragmatistiskt nedsatts
till enbart verktyg. — Sanningen har
övergått till ett ideologiskt kampmedel, konsten
tagit form av reklam och suggestion, religionen
blivit ett förgudande av den egna rasen eller
klassen.
Det nyss förflutna seklet ville i historien
liksom i naturen icke se nånting annat
än en kamp — en individernas, folkens och
klassernas strid — en kamp för tillvaron, en
strid om makten, om företrädet. Det
förhärligade denna kamp som den store fostraren
och förädlaren. Den skänker den starke det
välde som tillkommer honom och prisger den
svage utan förbarmande åt undergången.
Redan sofisten Kallikles förkunnade denna
lära i Platons »Gorgias». Det nittonde och
tjugonde århundradet ha inte bara upptagit
den åskådningen och sjungit dess lov utan
de ha även omsatt den i praktiken. Får denna
436
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
