Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Diktaren och hans instrument. En Hjalmar Gullberg-studie. Av Lennart Göthberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lennart Göth berg
vara människans reaktion efter en sådan
upplevelse. Hjalmar Gullberg kunde knappast ha
funnit en bättre bild för de farliga djup, på
vilka diktaren rör sig. Även han skulle gå
under, om inte en utväg öppnade sig i
resignationen och erkännandet av, att han inte är
som de vanliga människorna:
Ovanför dig åker lätt
alla de som har biljett.
Där är skratt och muntert tal,
ingen känner dina kval.
Detta är din prövningsstund:
om du än en kort sekund
pressar dig mot banans grus
får du snart se rymden ljus
och din vall av blåklint full.
Angesten börjar att släppa sitt grepp om
honom, när de uppmuntrande orden viskas i
hans öra. Även innan han hade sin hemska
upplevelse, såg diktaren denna blåklintsvall.
Det är bara den förändringen som skett, att
han ser den med en alldeles ny intensitet nu.
Den smärtsamma upplevelsen har givit
verkligheten nytt liv.
Pånyttfödd ur natt och mull
stiger du för evigt fri.
Tidens tåg har gått förbi.
Men innebär då priset, som Hjalmar
Gullberg får betala för sin dikt, bara dessa
kval-fyllda stunder, innan dikten föds. Det är
lätt att tycka, att allting hos honom försiggår
på ett inre plan, men även i verklighetens
värld måste han ha mött svåra upplevelser.
Det gäller om dikten att
det är vårt eget livs brutala makter
den återspeglar i en blank reflex.
Vi vet mycket litet om dessa upplevelser
konkret. Hjalmar Gullberg har inte beskrivit
dem, endast biktat sina reaktioner inför dem.
De första såriga ytorna i hans medvetande
måste ha tillfogats honom redan i barndomen.
Den starkt personliga dikten Till en näktergal
i Malmö som avslutar hans sista diktsamling
innehåller en strof, som man måhända har
rätt att tolka som direkt självbekännelse:
Från vilket paradis är stämman lånad,
som tränger in i rummet där jag bor?
Så sjöng du när jag föddes i din månad,
för en förtvivlad kvinna som blev mor.
En majnatt hände det som ingen visste;
vår stora hemlighet kom ingen åt.
Den som försökte spåra oss, tog miste:
i toner dränkte du min första gråt.
Här är idyllen redan från första stund
bruten. Det gäller hela Hjalmar Gullbergs syn
på barnet om man undantar Kristusbarnet.
Den miljö, som han oftast ser det i, har den
proletära tillvarons alla utmärkande drag av
grymhet och tristess:
Tussa lulla, litet barn,
mamma dog, hon var ett skarn.
Morfar somnar över snuggan
och i stian äter suggan
liten spädgris som hon fått,
tycker visst den smakar gott.
Två drifter, hatet och en livets egen lust
att förstöra sig, har Gullberg upptäckt,
vare sig det gäller ett litet barns öde eller ett
helt tidevarv, när människan fick sin största
upplevelse den dag, då hon
med karlasteg, som ingen kunde klandra,
för första gången gick i takt med andra.
Det onda driver med ohönhörlig konsekvens
sitt spel med människorna. Det går en
obruten linje mellan barndomens intryck och den
stora, söndersargade upplevelse, han fått göra
som vuxen. En olycklig kärlek kommer
honom att skriva den kärlekslyrik, som mer än
någon annan förmått fånga en ung
generation. Om det erotiska nederlagets betydelse
för sin diktning låter han inte ett ögonblick
sina läsare sväva i tvivelsmål. Redan i den
första diktsamlingen heter det:
O du skall vakna i ditt hus,
när minst du anar,
en kväll som nu och höra sus
av vilda svanar,
och du skall lyssna till en röst
ur allt det döda,
som kommer hjärtat i ditt bröst
att åter blöda.
Så småningom blir denna upplevelse av
olycklig kärlek den källa, ur vilken han
ständigt hämtar nv inspiration. En begravning
ute till havs blir symbolen för vad han
upplever:
Till minne av sjunken lycka,
död kärlek och felslaget hopp
flöt kransar och buketter på havet.
Alldeles som befolkningen rodde ut till
platsen, där fiskarena omkommit, återvänder
Hjalmar Gullberg till en död kärlek. Till en
början står han i protestställning gentemot
det öde, som drabbat honom. Han fylls av
självmedlidande. Han försöker förlägga
orsaken till sitt nederlag utanför sig sjah’:
Se, men inte röra!
skrek man i ditt öra.
Jämt har denna fras
dämpat din extas.
Så var det, när han var barn, och så var det,
när det gällde kvinnan, som han älskade.
Ingen kan klandra honom, om han flyr:
492
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
