Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Diktaren och hans instrument. En Hjalmar Gullberg-studie. Av Lennart Göthberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Diktaren o c li hans instrument
Se, men inte röra,
djupast inne snöra
samman hjärtats skri
må din strävan bli.
Livet är de andras:
du kan inte klandras
om i drömmeri
du går tyst förbi.
Diktarskolan har han kallat denna dikt —■
han blir allt mer medveten om att detta
nederlag drabbat honom, därför att han skulle
få följa sitt diktarväsens lagar. Han lär sig
att se på sitt öde som om det vore bestämt
av själva slutakten. Självmedlidandets
kau-sala syn får ge vika för befrielsens medvetande
om det finala såsom det avgörande. I Hymn
till ett evakuerat nationalmuseum låter han
näcken tala alldeles som om det gällde
honom själv:
De rustar till bröllop men fröjden blir kort
— jag spelade brudgummen bort.
Jag spelar i forsen min yppersta låt.
Han lyssnar och faller i gråt.
Jag spelar med stråken på gyllene sträng.
Då glömmer han kvinna och säng.
Jag spelar en polska på strömkarlsfiol.
Då glömmer han himmel och sol.
Jag bjuder välkommen med läppar och hand:
träd in i mitt folkviseland!
Den fullkomliga befrielse som diktaren här
nått fram till har inte kommit av sig själv.
Det som gäller i naturens värld, att något
måste dö, för att något skall få leva gäller
också i poesiens. Dikt föds — om den är stor
— liksom människan själv aldrig utan ångest
och smärta:
All uppkomst och födelse
i verklighet och sång
är en vandring mot förödelse
och undergång.
Sin största upplevelse som människa måste
Hjalmar Gullberg offra för att melodierna
skulle få näring. Företeelsen är ständigt
återkommande i det konstnärliga skapandets
värld.
5-
Hjalmar Gullbergs diktning om poetens
förhållande till sitt instrumet har ingående
behandlat den företeelse, som vi sist lade
märke till: diktarens befrielse i förhållande
till makterna, hans försoning med dem.
Redan tidigt möter vi hos Gullberg
medvetandet om att han är på väg att försona
sig med sin dikt:
Jag offrar vad jag har,
blott du blir tillfredsställd.
Jag är din mor och far.
Jag matar dig med eld.
Men ännu har han inte helt och hållet bringat
sitt inre i samklang med det offer, som han
måste göra. Dikten fortsätter:
Du rör dig lätt och ungt
i lågan som jag skapar.
Men kring min boning tungt
den stora natten gapar.
När han låter tankarna glida över till sitt
eget öde, är han fylld av bitter pessimism,
nästan självmedlidande.
Om man går till en annan dikt kring samma
ämne — båda dikterna återfinnes i
diktsamlingen I en främmande stad, hans första —
skall man vid jämförelse finna att Gullbergs
syn på diktarskapet redan från början
rymmer även en annan aspekt. Självmedlidandet
får ge vika för glädje och stolthet:
Så avundsvärd är ingen.
Du kan förvandla tingen
och få allt folk att dansa till
din lilla klena pipas drill.
Här har han gjort sig till ett med sin dikts
livsvillkor. Han kan förvandla tingen och
få dem att lysa och värma. Denna tillvaro har
givit honom något av ett nytt fosterland.
»Flyttfågelshjärtat glömmer sitt gamla
kvarter för nya.» Detta är sant, när det gäller
Hjalmar Gullberg. Han är alltid på väg,
låt vara att denna väg har många anhalter:
ett rum där en flicka ligger död, hos henne
han älskade, inför ett krucifix i Alperna, i
upplevelsen av en kosmisk Gud. Det ligger
något av tragedi i hans ständiga försök att
famna hela tillvaron. Först i diktsamlingen
Att övervinna världen har han kommit till
en fast hållpunkt. Han är diktare och han
kommer att förbli det:
Jag vet en källa, den rinner så klar;
den rinner jag vet ej var.
När han summerar ihop sitt livs erfarenheter,
stannar han inför denna upplevelse som den
fasta punkten i sin tillvaro. Nederlag efter
nederlag har mött honom, men framför allt
annat sätter han sången:
Och vore det ej för den källans skull,
så låge mitt hjärta i mull.
Ännu klarare kommer denna insikt till synes
i hans senaste diktsamling Fem kornbröd och
två fiskar. Sången Till en näktergal i Malmö
intar redan genom sin sällsamt rena poesi en
centralplats i den gullbergska diktningen. Den
493
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
