Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Skampålen. Av Gösta Carlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Carlberg
rött över kinderna. Ingen tänker sig henne
annorlunda än mitt uppe i den ljuvligaste
övergången mellan barndom och ungdom.
Ingen har offrat vilja till förståelse åt
hennes liv som mogen kvinna, som maka till
en enkel hantverkare och moder till en stor
barnskara, åt hennes släp och slit och
ändlösa vardagliga sysslor med föda och tvätt
och klädnader, som skulle lappas och lagas
till de många barnen, åt hennes täta
havandeskap och åt den bristfälliga hjälp
hon fick, varje gång hennes svåra stund
kom över henne. Att hon tidigt åldrades,
såsom alla israelitiska kvinnor, har ingen
konstnärs medkänsla med henne räckt
till att omfatta. Ingen som velat framställa
henne vid tiden för sonens avrättning har
givit oss ett gumansikte, i vilket fåror och
veck ristats av hårda öden, av det
strävsamma livet som idog hustru i ett hem,
där minsta tillgång måste utnyttjas till
det yttersta, och där hon, om tecknen äro
rätt tydda, tidigt stod som änka. Ingenting
av det stora, gripande, vördnadsbjudande
i åldrandet. Intet av det som de många
åren och tidens verklighet allena inlägger i
en människas anlete och väsen. Intet av
den tillkämpade, ur strider, nederlag,
motgångar och nöd utvunna levnadsvisdom och
klarsyn in i heliga hemligheter, som
ålderdomen allena äger. Hon har i stället blivit
den eviga jungfrun, och av den fattiga
judeflickan och av den om livets nödtorft för
en stor familj bekymrade hantverkaränkan
har det blivit en barndrottning med
pärl-prydd krona och släpande brokadmantel
och med en krönt kungapilt på armen.
Men en gång blev hon gammal, en gång
låg hon på ett sjukläger och njöt av vilan
trots sina plågor, en gång kunde man se
hennes ansikte belyst av solstrimman från
fönstret, mot den mörka väggen avtecknade
sig hennes profil, ålderdomsstämplad,
oskönt hoptryckt, helt behärskad av den
framvältrande näsan.
Männen, som sutto vid hennes sjukläger,
sågo henne sådan. Alla höllo sina ögon
fästade vid henne, alla utom en. De aktgåvo
nästan ängsligt på varje skiftning i hennes
vaxgula, rynkiga ansikte, liksom sökte de
tyda hemliga tecken hon gav dem. Det var
aningen av ett leende vid den skäggiga
mungipan, det var ögat som slöts allt
hårdare, det var en smärtsam höjning av
ögonbrynen vid näsroten, eller det var
skymten av en rodnad, åtminstone av en
förhöjd färgton över kinden.
Att en av männen inte såg mot hennes
ansikte hade sin förklaring däri, att han
satt och läste högt ur en bokrulle. Det
var läsningens böljande flod med dess ljus
och dagrar, som gav den skiftande glansen
åt den gamlas ansikte. Föreläsaren var
den yngste i skaran; hans fingrar plockade
nervöst med bokrullen, över hans kinder
steg en allt hetare rodnad. Nu läste han:
». . . och man sade till honom: Se, din
moder och dina bröder stå utanför och fråga
efter dig. Då svarade han dem och sade:
Vilken är min moder och vilka äro mina
bröder? Och han såg sig omkring på dem
som sutto där runt omkring honom, och
han sade: Se, här är min moder, och här
äro . . .»
Då avbröt den gamla:
— Håll upp, Markus! Mitt kära barn,
inte duger det där . . .
Hon hade rest sig upp och stödde sig
på armbågen. I det skrumpna, hoptorkade
ansiktet lyste ögonen som blåbruna violer.
Den unge mannen med bokrullen
rodnade ännu djupare, han fumlade med sin
skrift i knät, röda flammor slogo upp på
hans hals ovan livklädnadens linning, han
sänkte huvudet och mumlade:
— Jag hörde det, när jag sist var uppe
vid Genesarets sjö. Jag visste ju inte alls, och
det är inte jag som ... En ung fiskare
bedyrade heligt, att han som gosse hört sin fader
berätta det, och fadern hade det i sin tur
från Petrus. Och eftersom det skulle ha hänt
i det hus, som tillhörde Petrus’ svärmoder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
