Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Skampålen. Av Gösta Carlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skampålen
aldrig kunde fånga det högsta andliga i
begriplighetens håv, det skulle ligga som
den tysta kraften inne i henne, de som
behövde hennes hjälp kände strålningen
från hemligheten, de som trängde till
hennes vägledning sågo lågan över undrets
olja inne i henne, det var inte det hon
vittnade med ord, som betydde det
avgörande ljuset, det kom från hennes väsens
vittnesbörd. Därför kunde heller ingen
förmå sig att fråga henne, vad hon
upplevat, då hon satt ensam med den döde på
kullen. Det hade varit som en oinvigds
skändande steg kring ett högheligt altare.
Ja, nu rasade skymningen i kammaren
ned över lyssnarna som ett oväders
tryckande skyar och en ökenvinds kväljande
hetta. Ty just nu läste Markus ur sin
bokrulle: »Och när de hade begabbat
honom, klädde de av honom den
purpurfärgade manteln och satte på honom hans
egna kläder och förde honom ut för art
korsfästa honom ...»
Då hörde männen, hur änkan kved och
jämrade sig. De sutto blundande eller
med nedböjda huvuden. Ingen såg bort mot
lägret. Alla trodde sig förstå henne. Också i
deras minnen ekade knektarnas
hammarslag mot grova spikar så smärtsamt, att
de måste kämpa för att sitta tysta. Suckar
och stönanden trängde på genom strupen,
hettade och brände i svalget, gjorde
gommen flagig och torr och lade en besk och
bitter smak över tungan. Blott med vånda
tvungo de sig själva till tystnad. Och
vilken moder skulle inte jämra sig, när hon
hörde föreläsas, hur hennes egen son
naglades fast vid korsets pina? Det hade varit
märkligare, om änkan hört läsningen tyst
och stum. Och nu kunde de inte tänka på
henne. De sutto i slagskuggan från en rå,
flisig planka, en het ström av smärta
forsade ned över dem från en rygg, som var
uppfläkt efter gisslingen, och från spikarnas
sår. Allt vad de hade av tanke och känsla
och medvetande var uttänjt till bristning
för att kunna rymma en enda fråga:
Varför han, varför inte jag? De hörde inte
längre, hur änkan rosslade och stönade,
visste inte ens att de sutto vid hennes
sjukläger, att de nyss bävat för hennes liv.
Det var bara de själva, var och en ensam,
och ett kors.
Med bokrullen lyftad upp i fönstrets
sinande ljus läste Markus: »Då några av
dem, som stodo därbredvid, hörde detta,
sade de: Hör, han kallar på Elias. Men en
av dem skyndade fram och fyllde en svamp
med ättika och satte den på ett rör och gav
honom att dricka, i det han sade: Låt oss
se, om Elias kommer och tar ner honom.
Men Jesus ropade med hög röst och gav
upp andan. Då rämnade förlåten i templet
i två . . .»
Plötsligt sänktes bokrullen, läsningen
avstannade. Alla måste se mot lägret. Där
låg änkan med underligt glänsande ögon,
med feberflammor över kinderna, med
flämtande mun och torra läppar. Det
rosslade och skrek i hennes bröst, andnöden
kramade stundtals till hennes hals, så att
senorna tycktes vilja tränga ut genom
huden. Hon försökte resa sig, men blott en
kort stund kunde hon lyfta huvudet från
dynan. Nu låg hon stilla. Mellan
kvävningarnas krampgrepp och de gnisslande
rosslingarna ville hon säga något. Men det
blev bara obegripliga ljud och enstaka ord.
Jakob låg på knä bredvid henne.
— Min moder Maria, säg inte något
nu, ligg bara tyst och stilla. Hör, vad jag
ber dig!
Men hon fortsatte sitt obegripliga tal,
allt under det andnöden stegrades. Åter
sökte hon höja huvudet. Jakob lade
händerna runt hennes feberheta kinder och
tvingade ned henne.
— Ja, moder, jag hör att du vet något.
Du vet, att sedan han stigit ned till
Dödsriket, måste det vara förvandlat, en god
ort, där du kan bida hans . . .
Med en vild ansträngning satte hon sig
533
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
