Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Skampålen. Av Gösta Carlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Carlberg
upp, höll tillbaka andnöden och sade
hastigt:
— Markus, jag vet, vad han ropade från
korset, innan han gav upp . . .
Men i detsamma sjönk hon ihop och gav
själv upp andan.
Förgängelsen hade gripit Herrens moder,
innan oförgänglighetens rike brutit in över
jorden. Det var dödens ankomst i
skymningen. Men det var även Herrens
tillkommelse. Så kände männen det, när de
knäböjde vid Marias dödsbädd. Det
förtvivlade Golgatamörkret, som de nyss varit
invärvda i, förvandlades till ett mjukt,
välkomnande dunkel. Det kom ingen
glödande vind från Fördärvarens klyftor, det
steg inga livsförödande dunster från de
dödas Scheol. Men gnistrade det inte till i
den bleka strimman från fönstergluggen?
Var det inte som sken av änglavingar,
hördes det inte som en lycklig suck, gick
det inte som ett svagt spelande stråkdrag
genom rummet, en vind, som ännu bar
med sig sus och doft från en fjärran kust,
där den svept fram över ovanskligt vita
liljor? Ja, var inte skymningen över den
döda och över de knäböjande männen ett
mötets välsignade portvalv? Var det inte
värme och ljus, som när en son och en
moder se in i varandras ögon, tysta och leende,
ett ordlöst möte, en trygg, allt
genomskådande förståelse?
Ty hon hade inte besegrats. Vare sig av
det helighetens hårda slag, som drabbat
henne då hon tillskiftades ödet att såsom
den Oförlikneliges moder vara nödd att
bruka sin oförståelse, sin anständiga iver
om människors domar till verktyg för den
frälsande hemlighet, hennes son blott
kunde uppenbara i den bittraste ensamhet.
Inte heller av sin egen självfördömelse, då
hon upptäckte sin skuld. Frivilligt hade
hon vandrat till skampålen. Hon hade inte
flytt det nödvändigt kommande, inte ens
darrande suttit och väntat dess ankomst,
utan själv stått upp och gått. Ingenting
överrumplade henne. Inte ens döden. Det
var inte döden som tog henne, hon gav sig
i döden. Hostan och sotens härjningar i
åldrade lungor sprängde blott skenbart
hennes liv. Det gjorde hennes omutliga
iver att resa den ofrånkomliga skampålen
i Markus’ bokrulle. Den hörde lika
oupplösligt med till hennes liv som korset på
den oväderstyngda kullen hörde samman
med sonens liv. Därför dog hon. Därför
låg hon på sin dödsbädd med ett leende.
Ett igenkännandets leende, hon mötte
svar på alla grubblets frågor; befriad ur
den mänskliga kroppens skröplighet, löst
ur den mänskliga tankens trånga cirklar,
kunde hon äntligen se den gudomliga
avsikten, den heliga hemligheten i sitt öde
som den lidande modern.
Allt det männen kände kring hennes
dödsbädd var sant. Skymningen i rummet
var ett mötets valv. Ståndaktigt och utan
motstånd hade hon påtagit sig allt det
lidande, som för henne var ofrånkomligt,
när hon till sist reste skampålen såsom en
vägvisare till korset för mödrar och söner i
alla tidsåldrar. Då nådde hon fram till den
makt, för vars frälsande kärlek hennes son
blivit ett käril. En framkomst och ett möte.
Ty från skampålen anade hon inte blott
korsets offerhemlighet: ett krossat
nardus-käril, med nödvändighet krossat för att
frälsningens krafter skulle kunna frigöras.
I frigörelsen av sitt eget jag och i den
frivilliga efterföljelsen i lidandet för andras
befrielse hade hon själv trätt in i sin sons
offerhemlighet. Där möttes de. Just då
hon dog.
Vid lägret låg hennes son Jakob
framstupa och grät. Han visste, hur skampålen
i Markus’ skrift skulle verka bland
bröderna, som samlades till kärleksmåltider.
Inför somliga skulle han frestas att
försvara sig själv, inför andra att inte försvara
skampålen, då de i sårad anständighet så
fort som möjligt ville utrensa ur skriften
om den korsfäste alla de anstötliga orden
534
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
