Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - »Nordens stämma». Av Signe Toksvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»N ordens
stämma»
i sin melodiösa »Klagovisa denna korta och
kalla vàr». Med brinnande längtan väntade
nordlandens folk på ljusets återkomst.
Kanske har detta — jämte det omgivande havet,
också ämnet för många sånger — gjort sitt
till att de så högt värdera ljuset, både i
naturens och andens värld, och har väckt
deras urgamla lidelse för friheten. Utgivarna
av boken säga att den ger
ett tvärsnitt av nordisk dikt, med tonvikt på
modersmålet, på hembygden, på fosterlandet, en nordisk
gemenskap och framför allt annat på friheten. Ty när
nordiska folk i denna tid samlas kring fosterlandet
och Norden, så är det icke trång nationalism utan
vid frihetskänsla, som ger dem hopp och styrka.
Den dikt som här sammanförts, är själv ett
vittnesbörd om att denna frihetskänsla i förening med
troheten mot lag och rätt och tron på en mild mänsklighet
varit gemensam för Nordens folk genom tiderna.
För många tycks kanske ordet »viking»
inte just synonymt med lag och mild
mänsklighet. En dryg andel i mänsklighetens
skuldbörda för grymhet och orättvisa ingår väl
i de nordiska ländernas historia, om också i
längst förflutna tider. Det ligger en tröst i
det. Människonaturen kan förbättras. Men
kärleken till frihet är urgammal. Den första
dikten i boken är hämtad ur det förkristna,
mer än tusen år gamla Havamal:
Ett hem är oss bäst,
Fast bräckligt och ringa.
Hemma är herre en var.
Två getter blott
och boning av flätverk
är bättre än tigga sitt bröd.
Detta är den djupaste av alla rötter.
Nästan alla bönderna i Norden äga sitt
hem nu. De flesta av dem äro små, men
de uppväga detta genom samarbete. Vad
hjälper oberoende om den ena människan
inte kan lita på den andra? Den tonen
ljuder också i Havamal. »Ensam for jag. Om
vägen då vart jag vill. Då syntes jag rik,
när jag råkade någon. Mänska är mänskas
fröjd.» Och ännu klarare:
På tomten en tall
tvinar bland husen;
värn ge ej bark och barr.
Med honom så ock
som av ingen är älskad;
hur kan han bli länge vid liv?
Den tredje av »hjärterötterna» är tron på
lagen. Från vart och ett av de nordiska
länderna, i nästan samma ord, säger
inledningen till de tusenåriga lagarna: »Land
skall med lag byggas . . . Och den som icke
unnar en annan lag, han skall själv icke
njuta lag.» Från detta till norrmannen
Arn-ulf Øverlands dikt »Loven» i vår egen tid
går det en obruten linje av oböjlig tro på
rättvisa, uttryckt i dikt. Øverlands ståtliga
versrader betalas nu av författaren i ett tyskt
koncentrationsläger.
Med reformationen kom en ny ton, det
personliga förhållandet till Gud. I Gud sågo
skalderna nu ljus och lag och, genom
reformationen, det personliga närmandet till honom.
Och de började kämpa med det ondas
problem. Hedniska män stodo upprätt mot
olyckan därför att det är vad tappra män
göra; de kristna därför att den var en
kärleksfull tuktan från en rättvis Gud. Denna
senare tanke var något alldeles nytt för
Skandinavien, och skalderna strävade hårt med
den; i det hela lyckades de ej så väl som när
de sjöngo om frihet, med undantag för några
av de enkla, milda danska psalmerna. Men
längre fram gjordes Gud också till frihetens
källa, som i Thomas Thorilds dikt, där han
säger till kungen:
Ty det grundlag är av Gud:
allt du har av alla.
Endast enligt detta bud
vägar du befalla.
Alla, det är var och en;
staten annars blir ett sken,
som väl kan förblända,
men pä allt gör ända.
Med nittonde seklet komma de stora
individuella skalderna oss nära — Tegnér,
Grundtvig, Runeberg, Wergeland, Björnson —
men ämnena förbli desamma. Ljus,
sanningens ljus, kunskap för alla, oberoende under
lagen, kärlek till den förtrogna hembygden
och dess människor. Nationen som föremål
för kärlek är inte ett begrepp från nittonde
seklet; en anonym skald i fjortonde seklet
skrev en »Klagesang over Danmark», som
då genomlevde onda dagar, både kärleksfull
och sträng, men nittonde seklet var mera
medvetet nationalistiskt. De stora skalderna
ville att deras länder skulle vara till för
gemene man, men de ville inte att han skulle
vara »gemen». »Norske bonde!» sade
Wergeland, »du skal lære at fore din plog med
stolthed; du skal gåe som oplyst fri månd
bag den, ikke som tanketom, slöv mörkets
træl ...»
De lärde sig detta. Alla i Skandinavien
lärde sig det, och utan att behöva avskära
rötterna i det förflutna. Intet nytt
revolutionärt träd måste planteras i blod och be-
543
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
