Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Kellgren som kritiker i Stockholms Postens tidigare årgångar. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgren som kritiker i Stockholms Posten
åligger den Christne att anse världen med
förakt eller avsky och att fly, som ett gift,
alla sinnliga nöjen. Det fordras för Poeten
att måla passionerna i deras häftigaste
utbrott och följaktligen att känna dem likaså:
då tvärtom en rätt Christen bör kväva och
utrota dem. Hedningarnes dygder bestodo
alla i verksamhet och utövning; de Christnas
däremot äro nästan alla passiva, och
grunda sig på försakelse. Den sinnliga
kärleken, hämnd, vrede, äregirighet, stolthet
äro alla bannlyste av den Christna
Sedoläran, utan avseende på deras drivfjädrar
eller föremål, och vad lämnar den oss i
stället? Tro, Hopp, Bön, Tålamod,
Ödmjukhet, egit Förnedrande, Kallsinnighet mot
oförrätter; alla dygder av långt högre värde,
till deras upphov och verkan, men vida
mindre fördelaktige för Poetens målning.
Cato var Romare, och bland Romare var
det en dygd, att hellre välja en självvillig
död, än en påtvungen träldom. Hade Cato
varit Christen, skulle han i stället med
lydnad böjt sitt huvud under oket och
tillbragt sin levnad i förakt och slaveri: men
hade han väl då lika tjänat till ämne för
Skaldens sång?»
Catos självmord hade Kellgren
förhärligat i En stadig man, en strof som väckt
Vitterhetsakademins särskilda
betänkligheter. Försvaret för denna strof tvingar
Kellgren att uppleva antikens hela
livsåskådning på ett fördjupat sätt, och i
uppsatsen förekommer också uttalanden i
rent nyklassisk anda. Dessa äro, som man
finner av citat, inspirerade av
Homeros-entusiasten abbé Arnault, men eljest är
det encyklopedisternas livsuppfattning som
här uttryckes. Särskilt är det d’Alembert
och Helvetius Kellgren stöder sig på,
medan något av argumenteringen hämtats
från den frispråkige Samuel Johnson.
Uppenbart har Kellgren verkligt fördjupat
sig i detta problem, och den fortfarande
aktuella frågan har fått en belysning, som
ännu är värd att beakta. —
I andra avseenden var Kellgren ingen
anhängare av antiken. Han föraktade, som
det står i Mina löjen, »vad Ålderdomen
tänkt förvänt». Som gymnasist hade han
förälskat sig i Holbergs Comedier, och i
sin polemik mot Leopold utnyttjar han
Erasmus Montanus, när han vill
brännmärka dennes akademiska
disputations-metoder. En verklig uppgörelse med de
starkt föråldrade gradualdisputationerna
företar han våren 1779 i sin skarpa kritik
av Bergstens avhandling »om felaktigheter
i Svenska versmakeriet». Denna av Fredrik
Cederborg mycket uppskattade och i Jacque
Pancrace plagierade recension utmynnar i
en del frågor, varav jag skall citera de
två sista: »Är det ej någon Contradiction,
att hava en Svensk Teater, och Poeseos
Professorer vid Academierne, som lära
ungdomen att skandera Latinska vers, men som
ej själva kunna skriva en dugelig Svensk
vers, eller giva en förnuftig regel därom? —
Månne det vore överflödigt, att tänka något
litet på ungdomens uppfostran, att ränsa
våra lärosäten från gräl och missbruk, att
förbättra eller ombygga dem?»
Man får i dessa satser inte enbart se
upplysningsmannens förakt för lärdomen
och huvudstadslitteratörens överlägsenhet
gentemot småstadsuniversiteten. Hur
oförmögen en professor i latinsk poesi var att
uppställa regler för det svenska
versmakeriet hade han i den föregående
recensionen utvecklat. Angrepp på
disputations-litteraturen förekomma även senare, och i
oktober 1781 samlar han sig till en verklig
generaluppgörelse med latinherraväldet. I
denna mycket omfattande artikel söker han
anknytning till Gustav III:s intresse för
en svenskspråkig litteratur och utdömer till
en början den latinska
disputationslittera-tur, vilken bakom stulna Ciceronska fraser
dolde det magraste innehåll. Under
renässansens dagar hade latinet varit
vetenskapens tungomål men sedan dess hade det
i alla kulturländer ersatts med modersmålet.
559
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
