Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Strindbergs »Svenska Folket». Av Knut Lundmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Knut Lundmark
ut, men sedan klarna de åter upp, när felet
upptäckes, hvarpå en missuppfattning af
utvecklingen grundar sig, som nu skall aflägsnas.
–-Det var ett märkvärdigt rum, där
alla sökte vapen till den stora kampen om makten
öfver andra människors tankar. Stundom
afbröts tystnaden af riksarkivariens bestämda,
öfverlägsna och ironiska stämma, och det tycktes
alltid, som om han hade rätt. Han stod öfver alla,
hjälpte alla, vänner och fiender, därför var han
så ansedd.
Under biblioteksarbetet hade Strindberg
samlat ett tämligen omfattande
kulturhistoriskt material, av vilket betydande
delar hade att göra med
Stockholmsförhållanden och användes i det tillsammans
med Claes Lundin 1880—82 utgivna
verket, Gamla Stockholm. Då Strindberg
blev ombedd av Fritzes förlag att efter
mönstret av Johannes Scherrs Germania
skriva en svensk kulturhistoria, avböjde
han detta och föreslog förlaget i stället att
på grundval av sitt material själv skriva en
Svensk Kulturhistoria.
I Författaren säger Strindberg, att det
mottagande Svenska Folket fick
egentligen var en överraskning för honom och
berättar, hur han erbjudit Röda Rummet
såsom följetong till Posttidningen och fått
igen den av redaktören »utan ondska,
endast med förklaring, att den icke passade
för tidningen».
Anledningen till att »Svenska Folket»
erhöll det mottagande det fick torde
knappast vara att söka i motvilja mot Röda
Rummets författare. Det är väl närmast
trenne orsaker, som förklara kritiken. De
äro Strindbergs onödigt skarpa angrepp på
Geijer i »Anmälan» till boken, den bristande
förståelsen hos samtiden för kulturhistoria
överhuvud samt den bristande avvägningen
av proportionerna i Svenska Folket. Han
framhåller själv, att han nedtyngdes av
sin rikedom på material och säger att »hans
hufvud, som var varmt ännu af
biblioteks-och upptäcktsvärmen kunde ej nog skilja
på hvad som var af vikt för sig och af vikt
som fynd». Självfallet hade också
Strindberg gjort faktiska misstag och
förbiseenden, något som fackkritiken icke var sen
att påpeka. Mest ryggade dock denna
tillbaka för angreppet på Geijer och i ännu
högre grad synes detta ha varit fallet med
icke fackmän. Vad som gjorde Strindbergs
position svag var även, att han ville ge något,
som skulle ersätta Geijers Det Svenska
Folkets historia. Härvidlag kom icke
Strindbergs »Svenska Folkets» karaktär av
amatörarbete att betonas eller ens framhållas.
Dessutom tog man angreppet mot Geijer
som ett angrepp mot dennes
historieskrivning och storhet överhuvud, något som
dock uppenbarligen icke var Strindbergs
avsikt, vilket framgår av hans första
»Meddelande».
Går man till den fackliga kritiken, så
skall man genast frapperas av, hur
oförstående även den dåtida historieskolan stod
mot begreppet kulturhistoria. Långt senare
tillade man Harald Hjärne klyschan, att
kulturhistorien är läran om knivarna och
gafflarna. I en anmälan av Troels-Lunds
sedan så berömda verk »Livsbelysning»
och Hans Hildebrands »Sveriges Medeltid»,
som bägge började utkomma 1879, där det
förra arbetet bedömdes ganska kyligt men
det senare något mildare, säger den
anonyme kritikern bl. a. följande:
Det har blifvit modernt att skrifva
kulturhistoria. Slagordet för dagen är, att man i den hittills
alltför mycket upphöjda statshistoriens ställe nu
skall hafva en folkets historia och helst en sådan
som visar, huru folket i skilda tidsåldrar ordnat
sitt dagliga lif, en historia, som både skall vara
mycket värdefullare och mycket intressantare än
den gamla. Försätter man en sådan jämförelse
med någon krydda af s. k. folkvänliga fraser, kan
det ock till en tid lyckas att inbilla de godtrogna
att historien hittills sysselsatt sig med idel
få-fängligt och ytligt snack om betydelselösa ting,
att sådana saker som lagstiftning, styrelseskiften,
krig och freder varit betydelselösa, — därför att
de icke alltid omedelbart utgått från eller verkat
på folket.
Mot en sådan ensidig och förvänd uppskattning
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
