Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Strindbergs »Svenska Folket». Av Knut Lundmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Knut Lundmark
stora samhällsbrytningarna, der de ledande
männen i sin kamp om väldet äfven kämpat om
samhällets öden med svärdets eller ordets makt.
Ju längre man kommer in i folkets lif, ju djupare
man kommer ned i folkets nedre lager, desto
mera finner man, att förändringarna
århundraden igenom äro ofta ringa och omärkbara, och ju
mera slutligen tecknaren sänker sig till att
företrädesvis syssla med det dagliga lifvets
alldagligaste och lägsta former, desto mera visar det sig
att naturalismen på detta som på andra områden
straffar sig sjelf genom att förlora allt intresse.
Denna reaktionära uppfattning blev en
av utgångspunkterna för en längre
principutredning av H. Hildebrand i Historisk
Tidskrifts andra årg. 1882. I denna nämnes
om bl. a. Strindbergs Svenska Folket, och
dess författare får i alla fall erkännandet,
att även om han »orätt uppfattat
förhållandet mellan historia och kulturhistoria,
finnes bakom förlöpningen något som
verkligen är gott och som är väl att beakta».
Hildebrand pläderar i denna uppsats för
kulturhistorien på ett både övertygande
och sympatiskt sätt och avvisar ett då känt
slagord om att kulturhistorien endast
sysslade med »det lilla». Även om man
beaktar det lilla, menar han, följer därav
ingalunda, att kulturhistorien därför blott
blir en kunskap om obetydligheter. Man får
en klar uppfattning om det fräna
förmynderskap, som man då från flera håll sökte
utöva mot den unga kulturhistorien.
Hildebrand önskar få denna kunskapsgren döpt
till kulturvetenskap för att frigöra den från
historikernas översitteri. Själv var han ju
utövare av denna och hade bl. a., när han
medarbetade i Linnströms kulturhistoriskt
lagda historia (utkommen 1877) fått av
kolleger den älskvärda upplysningen, att han
var oförmögen att skriva historia.
Av de statistiska uppgifter, som
Hildebrand anför över en del samtida historiska
arbetens innehåll framgår till exempel, att
Carlsons historieverk om Sverige under
Carl XI av sina 1805 sidor ägnade blott
213 åt kulturhistoria. I övrigt var det
statsväsendets, de ledande personlighe-
ternas och kyrkans historia, som fyllde
detta och liknande verk. Den mest
kulturellt betonade i sitt författarskap av de
historiker Hildebrand behandlar är Odhner,
och det säger ganska mycket.
Men låt oss återvända till kritiken av
Svenska Folket. Den mest gynnsamma av
fackmännens var Emil Hildebrands i
Historisk Tidskrift. Även han fann uppfattningen
om Geijer vara falsk och vilseledande men
ansåg dock Svenska Folket äga stora
förtjänster ej blott i formellt avseende och
framhöll, att dess behandling av materialet
och dess synpunkter voro stundom nya
och intressanta. Han säger något, som ju
implicerar ett avsevärt erkännande åt
Strindberg genom uttalandet, att han ej
kunnat finna, att Svenska Folket »till arten
skulle skilja sig från t. ex. Sveriges
Medeltid».
Montelius var inte lika förstående i sin
anmälan i Nordisk Tidskrift. Han tycker
sig finna »att författarens forskning ej
alltid utmärker sig för den grundlighet,
som varit önskvärd» och anför en del
misstag, av vilka väl förväxlingen av begreppen
ledung och ledungslame och den
missvisande redogörelsen för riddarens domsrätt
äro de väsentligaste. Vissa friheter i den
språkliga behandlingen t. ex. Strindbergs:
»de sopbackar, som redan blifvit så lärda»,
oroa honom liksom flera av de andra
kritikerna. Den på sid. 72 i »Svenska Folket»
återgivna bilden av »loppsupen» finner M.
vara smaklös, och den påminner honom
»om Röda Rummets otrevligaste scener».
Något mildare är väl Simon Johan
Boëthius i Ny Svensk Tidskrift. Hans
kritik innebär en plaidoyer för Geijer och
för statshistorien. Han finnes dock »några
rätt läsvärda kulturhistoriska skildringar»
men påpekar också en del sakliga misstag,
av vilka dock en del äro lindriga, såsom
när Strindberg förmodat Ornäs vara en
socken i Dalarna. Han påtalar också, att
Strindberg ej i sin anmälan låtsas om
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
