Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Strindbergs »Svenska Folket». Av Knut Lundmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strindbergs »Svenska Folket»
Meddelande från Författaren.
Åtskilliga af mina motståndare hafva på god tro (jag hoppas det!) trädt upp för att
servera mig en mängd upplysningar, om hvilkas behörighet just mina af dem anmärkta uppgifter
bort lemna anledning till tvifvel. Jag befinner mig inför en fiende, hvilken jag omsider fått att
öppna visiret och göra sig igenkänd som akademisk halfbildning, doktrin, och jag nedlägger
gerna vapnen i en så ojemn strid som ordkäbblet, för att i lugn fortsätta mitt under utgifning
varande arbete.
Hvad dogmen är i religionen det är doktrinen i vetenskapen; den som icke tror på
den antagna lärosatsen för dagen, förklaras okunnig. Nu för stunden gäller t. ex. Wimmers åsigt
om runorna; jag ansluter mig icke till Wimmers åsigt, emedan jag genom att studera de äldsta
skriftspråken kommit på andra tankar; alltså förklaras jag som kättare, d. v. s. okunnig. Jag
var dessutom såsom skrifvande populära skildringar, berättigad att L min framställning af
bok-stafsskrifteris uppkomst ur bildskriften för mitt ändamål begagna runorna, likasåväl som hvarje
annan bokstafsskrift, och stannade derför vid det gamla, hvilket nog en dag kommer till heders
igen. (Jemför Wieselgrens Sveriges Sköna Litteratur och Faulmanns Geschichte der Schrift.)
Men hvar och en, som nu skrifver om runorna, måste hysa Wimmers åsigt, eljest är han
okunnig, intill dess det kommer en ny åsigt, som lyckas få stämpeln. Peringskiöld tviflade på Olof
Rudbecks nu förkastade runteorier och han fick befallning att icke skrifva mot Rudbeck.
Detta är snart 200 är sedan, men förfarandet är i det närmaste lika.
Samma har förhållandet ock varit med de välvilliga upplysningar, hvilka lemnats mig
om adelns uppkomst, om konungamaktens ärftlighet, om Eddorna, rörande hvilka senare en
granskare i Upsala tyckes tro att de afse svenska förhållanden; lika värdefulla upplysningar
(ur gamla akademiska lexböcker) hafva blifvit mig meddelade om städernas uppkomst i Sverige,
om folkvisorna, om folkdrägterna, om snart sagdt allt hvad jag behandlat. Jag blir svarslös då jag
far dessa nyheter, som jag liksom andra läst i tryck, nu framburna som rättelser på mina rättelser
af gamla misstag; och då jag ser med hvilken oförstäld godtrogenhet allt detta frambäres, kan
jag icke vredgas, ty jag vet respektera andras fromma tro.
Jag anhåller derför hos mina ärade läsare att de från min text måtte hemta svaren på de
anmärkningar i sak, som mot mitt arbete varit eller blifva synliga i tryck. Att mitt arbete är
ofullkomligt som allt menskligt arbete, det vet jag, och att andras med större anspråk också äro det,
det vet jag också, men hvad jag skrifvit har jag pröfvat och jag står för det.
Tredje häftets fjärde o mslagssida.
det under utgivning varande Sveriges
Medeltid.
Vi ha här återgivit i facsimile de bakre
omslagssidorna till de tre första häftena av
Svenska Folket, således »Anmälan» och de
tvenne »Meddelande från Författaren». De
rekommenderas till genomläsning, ty dels
äro de roliga och dels ge de en klar
uppfattning om Strindbergs syn på sitt arbete
och sina kritiker.
Så avstannade kritiken, och arbetet kom
ut och förelåg avslutat under det följande
året. I sin »Sluterinran» säger författaren:
De missförstånd som hervid uppstått (nämligen
ang. de nya rön han gjort på grund af
källskrifternas fulltalighet), i det några granskare behagat
finna fel, just der författaren meddelat en ny upp-
täckt, hafva till en del vållat den polemiska tonen
i arbetet, hvilket allsicke uppfyller de
förhoppningar, författaren sjelf stälde på detsamma vid
dess början. Han trodde sig nemligen i det från
början begränsade utrymmet få rum med en
Svensk Kulturhistoria, men fann under arbetets
lopp, att han måste inskränka sig till ett utkast
till en sådan, hvilket derigenom råkar innehålla
dels ett för mycket, dels ett för litet. Det står
sålunda en kommande forskare öppet att få
utföra hvad författaren till Svenska folket åsyftade,
men icke förmådde.
Någon ny upplaga av Svenska Folket kom
inte ut här hemma förrän i Samlade Skrifter.
Under de senare åren av sitt liv förde dock
Strindberg rätt ingående förhandlingar med
sin förläggare Karl Börjesson om utgivandet
av en ny upplaga. Härvid skulle texten stå
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
