Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gustaf Stridsberg. 5/7 1877—3/11 1943. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eli F. Heckscher
Kierkegaard, också själv litterärt verksam,
utöver att han var en krävande lärare.
Fädernesläkten räknade över huvud taget
flere betydande medlemmar; två av
farbröderna voro framstående ingenjörer, den ene
grundläggare av den i flere hänseenden
banbrytande firman Stridsberg & Biörck.
Gustaf Stridsbergs hem kom att prägla
vad jag skulle vilja kalla den första fasen
av hans bana. Han fick redan vid tidig
ålder en ryggskada, som följd av fall från
ett träd, och tillbragte flere år i sängen;
någon nämnvärd skolgång kom ej i fråga
förrän han var nästan vuxen. Under den
föregående tiden blev det modern som fick
åtaga sig hans undervisning; och vare sig
det berodde på henne eller på ursprungliga
egenskaper, så greps han av en alldeles
konvulsivisk iver efter läsning och
kunskapsförvärv, så att hans säng alltid var
nedtyngd av böcker. Också under senare år
skulle han ha varit betydligt mer sjuk
än vanligt för att icke fördjupa sig i
studier. Detta betydde dock icke att han
var likgiltig för sitt fysiska tillstånd.
Modern berättade en gång att hon hade
hört honom ligga i sängen och försöka
gnola på versen »Rak i ryggen som ett
spjut». Senare (1899) skrev han till mig
på sidan 14 i ett brev, omedelbart efter
en just avslutad lungkatarr, som hade varit
nära att göra slut på honom: »Jag är så
avundsjuk på alla människor, för vilka det
icke är en naturlig och alldaglig sak att
vara sjuk, och som icke jämt och ständigt
gå och vänta att bliva det. Jag är så rädd
för att alldeles slöa till.» Få farhågor kunde
ha varit mindre berättigade.
Sådan var Gustaf Stridsberg när jag
1898—99 gjorde hans bekantskap. Hans
bildningsintressen voro så gott som
obegränsade. En gång förklarade han att det
bara var två ämnen som icke intresserade
honom; det ena tror jag var
kapplöpningar, det andra har jag glömt. I det
nyss citerade brevet skrev han:
Intresserar du dig för vetenskapernas historia?
För kartografiens och de geografiska
upptäckternas historia? (Har du någon aning om vilka
skatter som finnas i Hakluyt Society’s
Publica-tions?) Intresserar du dig för antropologi? för
gammalengelska?, för grafisk konst?, för
arkeologi?, för den arktiska och för Central-Asiens
geografi?, för litteraturhistoria? Du skall inte
skratta åt den här ramsan. Nog vet jag, hur
okunnig jag är i alltsammans (ville jag skryta,
skulle jag säga, att få ungdomar äro okunniga i
så många ämnen som jag), men det är ändock
nyttigt för människonem att hava vida
sympatier, och det har jag. Du känner väl Rahel
Varn-hagen? –-
Ett brev från följande år börjar:
Klockan är nu 11 på kvällen, jag har fått
ditt brev för en stund sedan, och Elis Benckert
[den tidigt bortgångne, utmärkte arkitekten] har
nyss gått. Jag vänder mig alltså från Ellen Key,
Nietzsche, Max Klinger, Goethe, Pascal,
Montaigne, Spencer, Renan, Descartes, Rembrandt
m. fl. m. fl. etc. med estetik, filosofi och dylikt
besmittade individer för att uppfriska mig i en
engelsk dusch.
Framför allt annat stod nog vad som
antydes med slutorden i det senaste citatet.
På Gustaf Stridsbergs förslag växlade vi
enorma brev om vår engelska läsning, och
hans voro fyllda av utdrag ur böcker som
det sällan förunnades mig tid att ta
kännedom om. Det engelska inslaget sträckte sig
till nära nog allt som direkt eller indirekt
hade samband med engelsk kultur och
engelsk aktivitet, d. v. s. spände liksom
dessa över en stor del av jordklotet. Han
lyckades till sin förtjusning få Stora
Sällskapet att skaffa den dagliga upplagan av
Times och ägnade sedan många timmar
om dagen åt att studera den.
Däremot var det på den tiden mycket
ovanligt att höra honom själv ta
ståndpunkt i frågor utanför böckernas värld.
Fällde hans interlokutör ett omdöme av
annat slag, blev det vanliga svaret: »Ja, det
är alldeles som den och den säger där och
där.» Betydligt senare, när han hade
kommit att i hög grad framträda för offent-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
