Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Sandels och von Döbeln i Fänrik Ståls sägner. Av Ruth Hedvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sandels och von Döbeln i Fänrik Ståls sägner
o
Av Ruth H edv all
.—/ SÄGNERNAS första del ingå de stora
bataljmålningarna, som skildra slagen vid
Jutas och Virta bro, och i dem har Runeberg
karakteriserat två av krigets förnämsta
generaler, von Döbeln och Sandels. Det vill
säga, som historiska karakteristiker få de
båda dikterna endast med stor reservation
betraktas. Utgångspunkten ges
naturligtvis av de historiska förhållandena, men
gestalternas utformning har dock i hög
grad bestämts av vad konstnärens lust till
uttryck och konstverkets inre lagar ha
krävt. I stridsskildringarna har Runeberg
huvudsakligen följt sin vanliga källa,
Mont-gomerys berättelse om finska kriget. Men
karakteristikerna av fältherrarna bygga
inte endast på denna källa; om vardera
av dem hade Runeberg tydligen en viss
personlig föreställning, grundad på mera
anekdotiska drag. Som känt hade han som
barn sett von Döbeln i Jakobstad skaka sin
knutna näve mot himlen med orden: »Om
du, din djävel där uppe, åtminstone skulle
ge oss en droppe regn!» Man har i denna
episod sett ursprunget till skildringen av
Döbelns fritänkeri. Men Runeberg kände
också det avskeds- och tacktal generalen
höll till de finska trupperna i Umeå vid
fredsslutet, detta tal som var genomandat
av den djupaste värme för de soldater, som
hade kämpat under hans befäl, och som
den dag i dag griper med styrkan av sin
känsla. Intrycket av detta tal tycker man
sig skönja i skildringen av Döbelns
förhållande till soldaterna,’ där han rider
längs fronten av sin skara och riktar ett
ord än till en, än till en annan av männen i
ledet.
Om Sandels hade Runeberg åter av
Dunc-kers anhöriga hört den episod, som hänförde
sig till slaget vid Hörnefors, där Duncker
stupade. Denne hade med sin trupp tagit
betäckning vid en brädstapel, i vars skydd
han lät beskjuta fienden, då Sandels red
förbi och kastade till honom en försmädlig
fråga, om överstelöjtnanten var rädd,
varefter Duncker, djupt kränkt, vägrade att
ansluta sig till den retirerande hären och
behöll sin position tills han stupade.
Sandels var kanske inte fullt så klandervärd,
som det kan tyckas oss, ty det torde vid
denna tid inte ha varit alldeles vanligt att
officerare togo betäckning, med undantag
för sådana, som tillhörde jägarregementen.
Men det är naturligt att Sandels’ minne
inte var älskat inom Dunckers familj.
Ett par yttranden av Runeberg tyda också
på en viss brist på sympati för honom.
»Där fick Sandels för sin gourmandise»,
säges han ha yttrat om episoden vid
frukostbordet i Pardala, och till en person, som
menade att han framställt Sandels väl
poserande, svarade han: »Men Sandels skall
ju vara en svensk löjtnant.» Så lysande
skildringen av Sandels än är, förnimmer
man dock en viss kritisk inställning
gentemot honom, och detta blir särskilt
framträdande, om man jämför dikten med
Döbeln vid Jutas, med vilken den erbjuder
en hel rad av jämförelsepunkter. Ja, hela
räckan av situationer från början ända till
slutet kan jämställas på ett sätt, som är
ägnat att belysa den poetiska uppfattning,
som framträder i de båda dikterna.
Början av dikten skildrar i vartdera
fallet fältherren skild från sin trupp, som
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
