Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Sandels och von Döbeln i Fänrik Ståls sägner. Av Ruth Hedvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sandels och von Döbeln i Fänrik Ståls sägner
redan är inbegripen i strid. Döbeln ligger i
feber på sitt läger, brinnande av oro och
längtan att få ställa sig i spetsen av sin
skara:
Jag måste upp, om jag i graven låg.
Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Jutas;
Där avgörs finska härens återtåg.
Jag måste dit, förrän min trupp är slagen.
Och med uppbjudande av alla sina
krafter skyndar han till slagfältet för att leda
striden.
Sandels åter sitter vid sitt frukostbord.
Det kommer ett bud att ryssarna ha brutit
vapenvilan tidigare än man väntat — »vårt
ur var tolv, och vi följde det —• men den
ryska klockan är ett». Trupperna befinna
sig i en farlig situation, man har ej hunnit
riva bron. Men Sandels vägrar att bli
oroad, bron är smal, Fahlander har batteri.
Ett nytt ilbud infinner sig, drabbningen
är i full gång, »blod kostar vart ögonblick».
Trots allt vill Sandels tillsvidare stanna
kvar där han är, först adjutantens
beskyllning för feghet förmår honom att kasta sig
upp på hästen och skynda till
stridsplatsen.
Parallell och motsats i förhållande till
Döbeln gör sig gällande också i
fortsättningen. von Döbelns ankomst utlöser en
storm av jubel hos trupperna, mod och
tillförsikt vakna redan då budet att han
kommer går från man till man. Han segrar
i kraft av den brinnande eld hans
hänförelse kallar ned från himlen. — Sandels
väntas med ett dämpat knot: »Han är borta,
han gömmer sig undan igen.» Och själv
fäller han ett försmädligt ord om truppen,
naturligtvis i förbittring över den misstro
den visat: Ȁr det fruktan, det skriker ert
folk så förgjort.»
Men Sandels får sin upprättelse, en
strålande apoteos. Runeberg är ingen surmulen
moralist, och i strålglansen över
fältherregestalten på den vita Bijou reduceras
allt det föregående till en bakgrund, vars
skuggor blott synas avsedda att låta hu-
vudscenen framstå mera lysande. Också
över hans gestalt faller det stora
ögonblickets ljusflod. Sandels besegrar fienden,
och han besegrar sina egna truppers
misstro. Och Runeberg unnar honom fullt hans
granna dubbelseger:
Då hans vita Bijou bland lederna lopp
I sin snöglans purprad med blod,
Och genralen med tjusningens eld i sin själ
Glatt hälsade trupp och befäl,
Då spordes ej mer ett smygande knot,
En viskning bister och dov,
Nej, ett jubel stormade honom emot
Och i jublet hördes hans lov . . .
Man har nästan intrycket, att Sandels
också har besegrat Runeberg själv, den lilla
animositeten, som fanns hos honom.
Men ändå, slutraderna i Sandels klinga
trots allt litet tunna, om vi jämföra dem
med slutstroferna i Döbeln vid Jutas.
Om-brusad av truppernas hyllning rider
Sandels fram i triumf, »och det roptes av röster
till tusendetal: Hurra för vår tappre
gen-ral.» — Döbeln har dragit sig bort från
sina segrande skaror — »långt, långt i
fjärran hördes segerfröjden» — och gör
ensam upp sin räkning med den Gud, som
gav honom kraft att segra. Den mäktiga
finalen ger fördjupning inåt mot
personlighetens grund.
Nu är ju domen över Sandels främst
beroende av de skäl han hade för sitt
dröjsmål i Pardala. Att Runeberg ansåg dem
legitima framgår otvetydigt av diktens
vidare utveckling. Men till Döbelns nivå
når Sandels aldrig. När generalen möter
adjutantens upprörda — och kanske litet
överdrivna — »Herr general, det har flutit
strömmar av blod» med orden: »Bevars, ni
är varm som en ugn — man måste tänka
på hunger och törst», har han knappast
Runebergs fulla sympati. Man har möjligen
rätt att här se en antydan om den
hänsynslöshet, som episoden med Duncker tycktes
blotta. Fältherren efter Runebergs sinne
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
