Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Sandels och von Döbeln i Fänrik Ståls sägner. Av Ruth Hedvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ruth Hedvall
var nog den, som stannade för att se på
Standars bara och blödande fot, och som
undrade huru den gamle trumslagaren
orkade röra sin pinnar. Döbeln är också
som befälhavare en människa bland
människor, medan Sandels gestalt avtecknar
sig mot en bakgrund av truppmassor. Dock
låter Runeberg i Sven Duva Sandels visa
samma känsla för menige man som
Döbeln har. Det är han som i varma och vackra
ord tolkar det meningsfulla i den stupade
gossens öde. Men i den dikt vi här
behandlat är hans typ utformad på ett annat
sätt, helt visst till stor del till följd av
konstnärliga skäl.
På grund av allt detta synes det mig
svårt att i den Sandels vi möta i dikten
som bär hans namn se en representant för
Runebergs högsta etiska patos, såsom det
skett då man i hans dröjsmål med anfallet
har sett ett hävdande av ett avtals
förpliktande helgd. Runeberg har som känt själv
tagit avstånd från en sådan uppfattning.
Och under de omständigheter dikten
skildrar kan ju inte heller ett »sauverande
av en krigsmans ord» — för att tala med
Cygnaeus — ha någon mening. Men
Sandels kan i sin suveräna segervisshet tillåta
sig den överlägsna leken med klockslaget.
Den kan liknas vid fjädern i riddarens hatt.
Den är det estetiska överdådets, den
glänsande segerns symbol. Ty Sandels är
segraren, den som lyckas. Det taktiskt riktiga
ögonblicket sammanfaller med den svenska
klockans ett-slag. Varför skulle inte dikten
få skildra en stund, behärskad av en
gynnsam stjärna? Det är i stil med hela den
lysande typ Sandels representerar, att han
till segern kan lägga triumfen att ha hävdat
det svenska ett-slagets ära. Och tillika få
vi minnas, att han inte bara hade att
besegra ryssarna; han hade också att besegra
sina egna truppers missnöje. När han
dröjer med anfallet, tvingar han sina
underordnade, officerare och soldater, att
erkänna inte endast hans tapperhet, utan
också att han haft rätt att dröja med sin
ankomst till det ögonblick han själv valt.
Runeberg, sedan barndomen en hövding i
kamraters krets, hade sinne för vad
flocken kräver av sin ledare för att erkänna
hans auktoritet. Och i själva verket är det
ju denna seger över de egna, som
bestämmer gestaltningen av diktens slut.
Framställningen av generalens förhållande till
truppen är en del av diktens nerv, det
är detta motiv, som behärskar diktens
komposition.
Sandels måste vinna seger, annars faller
hans personlighet till marken. Döbeln
segrar också, men han behöver inte segra
för att vara stor. Han har sin djupa
mänsklighet, han har sin brinnande själ, och Gud
är hans broder. Hjärtlinjen i Runebergs
diktning går över hans gestalt. Men
Sandels är aristokraten och grandseigneuren;
dikten om honom ger både den opulens
som hör till typen, gunstlingskapet hos
lyckan och den ridderliga glansen. Den är
Sägnernas elegantaste dikt, och den handlar
om panaschen på krigarens hjälm. Ehuru
egentligen ett bimotiv, drar skildringen
av Sandels’ triumfala hävdande av den
svenska synpunkten på fördraget om
vapenvila till sig en god del av det
estetiska intresset.
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
