Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Karl Asplunds lyrik. Av Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Bergman
hämnas genom att låta honom bryta mot
klosterlöftena, men räddar honom slutligen
från stegel och hjul sedan Marcel lovat att
måla om porträttet. Församlingen får så
en hyggligare fan att titta på, jordelivet
förefaller mindre syndigt, och frekvensen
i himmel och helvete återtar sina normala
proportioner.
Och så blev munkens saga slut
och världsförloppet som förut
och jorden åter vorden
vår gamla jord på ont och gott
med lust och lycka, synd och brott
den kära Moder Jorden.
Den höves oss vår levnad lång
att älska och att ära,
varom min tungas fromma sång
vill städse vittne bära.
Det är åtskilligt i Karl Asplunds tidigare
poesi som smakar stilexperiment. Han
försöker sig på olika gebit, alldeles fri från
det fladdriga, från artistisk lek är inte
denna verskonst som ibland kan närma sig
konstmakeriet. Men det gäller inte
balladdiktningen i Hjältarna (1919). Här är
författaren engagerad i annat och mera än
stil och form; dessa taktfasta strofer, som
sprungit fram under trycket av det första
världskriget, har ofta en svepande fart,
något ossiannilssonskt i rytmerna utan att
därför på något vis offra åt det
trumsla-geriska. De verkar personliga nog, fyllda
som de är av beundran för mänsklig gloire,
av ångest inför förstörelsen, av hat till
skumraskpolitiken, av drömmar om
frälsning ur nuets ohygglighet. Redan anslaget
är ypperligt, med den novellistiska dikten
om den gamla rostiga värjan, som gått i
arv från berömda förfäder till en sentida
ättling, vars bragder hittills uteslutande
fallit inom Londons nöjesvärld. Så kommer
krigsförklaringen, och den lättsinnige Pepy
ömsar plötsligt skinn. Inför klingan med
namnen Oudenarde, Ramillies och
Mal-plaquet blir han man, kysser sin Dolly till
farväl, ger sig ut i fält och stupar vid
Yser. Detta är kriget som omvändelsemakt.
På sjukhuset — dikten om soldaten som
skjutit sig själv för att komma undan
fasorna — är kriget som nervsammanbrott.
Balladernas pärla är emellertid det
allbekanta poem som fått ge samlingen dess
titel. Hjältarna har blivit Asplunds
populäraste dikt •— ett stående
deklamationsnummer som med sin i all kärvhet
besjälade hymn till mänsklig heroism aldrig kan
förfela effekten. Det krigiska modet är en
sammansatt företeelse. Det mod som
besjungs i Hjältarna har en enkel storhet:
det frivilliga offrets. Här är äran renad
från alla biprodukter.
Med Daphne (1921) återvänder Asplund
till miniatyrstilen. Det lilla utsökta häftet
är desslikes en av hans intimaste
diktböcker, och det är belyst av nuets
rikedom, av hemmets goda andar, av ung
kärlekslycka som — trots de moln man
tycker sig skönja vid horisonten — ännu i
det hela blommar ostörd och avtvingar
skalden en tacksam förtjusning. Han
uppvaktar sin älskade med små buketter
centrallyrik, där »doft och ljus och vackra ting»
blir hennes systrar och där bröstet vill
sprängas av glädjen att vara till. Allt tycks
andas solig sundhet och trygghet. Hör på
dessa durstrofer:
Redan ljusnar julinatten.
Redan klarnar himlen rött.
Nyss min älskade har somnat
vid min sida trygg och trött.
Redan vaknar fågelsången.
Sakta sjunga pulsens slag.
Varm och klar i hjärtat vaknar
livets långa lyckodag.
Sommarn står i sitt flor, både inom och
utanför hjärtat. Kärleken diktar sin höga
visa till de bräddfulla stunderna. Den
kvinnogestalt som sedan skall bli ett av de
centrala motiven i Asplunds lyrik — hans
diktnings musa -— möter oss här i hela sin
ungdomsfriskhet, och man måste säga att
den bild skalden ger av henne är högst
intagande. Ännu ett motiv, som kommer
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
