Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Karl Asplunds lyrik. Av Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Asplunds lyrik
att ta stor plats i efterföljande
diktsamlingar, påträffar man i Daphne. Det är
seglarpoesin, friluftslivets lycka, kärleken
till skärgården, den Asplundska
naturlyrikens huvudtema. Mysingen och Danziger
Gatt blänker i minnets ljus, och den gråa
gnejsen med styvmorsvioler i skrevorna får
sin lovsång. Sandhamns fyr blir en
ledstjärna. För övrigt innehåller samlingen några
turistblad; denna diktning kring kappsäcken
utökas också sedermera med poetiska
snapshots från olika hörn av världen. Alldeles
för sig själv står porträttet av modern,
kanske det finaste i boken, en pietetsfull
sonlig dröm om den tidigt bortgångna.
Du måste varit mild och mjuk och stilla
och gärna hört på aftonklockors sång
och ständigt gömt den psalmbok och postilla
du burit vid din första nattvardsgång.
Du läste varje söndag lång predikan,
var kväll betraktelser av Hammarsten.
På dina böckers lustigt röda klotband
stå namnen Bååth och Snoilsky och Wirsén.
Frånräknar man dikturvalet Dagarna,
så utgörs den Asplundska originallyriken
hittills av tio volymer. Bland dessa ges det
naturligtvis starkare och svagare; men även
hos de ojämnare hittar man utan svårighet
enstaka dikter som stannar kvar i minnet.
Hur mycket blir förresten kvar av en lyrisk
produktion? Konstens offerväsen kan
förefalla grymt ibland, och dock önskar ingen
vettig människa att det skulle vara
annorlunda. Den sanna konstnären är glad om
han blott åstadkommit något som inte
strax skjuts undan tillsammans med andra
säsongvaror. En diktare kan leva på en
enda dikt, en skådespelare på en enda roll,
en målare på en enda duk. Om man läser
Asplund i sträck (vilket man naturligtvis
lika litet bör göra med honom som med
någon annan skald; men om man alltså gör
det för överblickens skull), så undrar jag
om man inte till sist stannar vid
Klock-bojcn (1925) som den bäst avrundade av
hans samlingar, den där det djupast
personliga hos diktaren fått sina mest
representativa uttryck. Här är mycket få dikter
obetydliga och de flesta väsentliga. Det
helas starka verkan beror också på att de
båda huvudmotiven hos Asplund — hans
kärlekslyrik och hans kärlek till havet —
fått en så lyckad sammansmältning.
Seglaren som lyss till klockbojens klagan över det
oroliga vattnet, lyss på samma gång till
en annan klagan och en annan oro: det
upprörda hjärtats. Minnena stiger och faller
som vågornas rytm. Själen är vinddriven.
Men där diktaren flackar omkring i fjärran
hör han vågbruset som en hälsning hemifrån
— fast hemmet självt är ett minne.
Karl Asplunds vers är aldrig stel och
torr. Den kan i stället, som förut påpekats,
understundom verka för hastigt
hopkommen (medan den å andra sidan kan få en
epigrammatisk tillspetsning). Brusande
melodi är sällsynt. Men den finns dock. Man
skall läsa dessa strofer i Klockbojen —
säkerligen något av det klangfullaste poeten
har skrivit.
Silkesblå, Tyrrhenska vågor har jag sett i
glitter bära
vaggande latinska segel till en lättings ögonlust,
mumlande Catullus’ rytmer till en blodvarm
skönhets ära,
bristande med klang av klockor mot en varm
och lycklig kust.
Lång och blank Atlanterdyning såg jag i
kaskader brytas
och i klara kurvor teckna spår i Brightons
mjuka sand,
hörde havets bleka trollsång som en sångar-
hälsning bytas
mot de mjuka fältens lärksång i ett solblekt
brittiskt land.
Vågor, vid er sång ett eko vaket i mitt hjärta
lystrar,
ekot ifrån andra vågor i en annan älskad trakt,
där kring blanka skärgårdshällar smeksamt
edra svenska systrar
gnola visor, gamla visor, i en trygg och
hemvan takt.
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
