Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Karl Asplunds lyrik. Av Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Bergman
alltid riskabelt att hopa epigram i flock.
Vidare får man än en gång
(Reskamraten) en erinran om vad den unga lyckan
i försvunna tider betytt och alltjämt
betyder för skalden som »en stor och trofast
makt» på vägen. En annan fullträff är
dikten till Carl Eldh, formad som en
hyllning till konstnärshänderna.
De tydde skriet från förtvivlans gränder
och smekte fram en mjukhyllt kvinnokropp
— två knotiga och manligt hårda händer,
som ej slår sönder utan bygger opp.
Så är det slutligen de barndikter som
faderslyckan inspirerat. De har enligt min
mening alldeles orättvist underskattats på
sina håll. Man har fått höra sådant som att
de skulle verka pjollriga. Genren är
visserligen ömtålig, men det är svårt att förstå
hur den skulle kunna undgå att laborera
med vad Viktor Rydberg kallar
barndomspoesins »joller, nonsens, ljuva tokeri».
Dikterna är både graciösa och fyndiga i sitt
lekfulla återgivande av barnets mentalitet.
Och den fria versen med sitt osökta och
dock konstnärligt beräknade fall har säkert
kostat enträgnare arbete än det ser ut.
Karl Asplund är nu en några och femtio
års man. Hans lyriska lärotid ligger i
decennierna närmast efter sekelskiftet. Det
har hunnit växa upp en ny poetgeneration
sedan dess, vars ideal säkerligen i mycket
är honom främmande och för vilken han
knappast heller har det förlösande ordet.
Humanitetsinställningen präglar hela hans
diktning; men humanitet är varken tidens
eller den unga poesins gud. Dikten odlar
mest andra makter nu för att den skall bli
på det rätta sättet, och från religionsbetonat
håll talas gärna om den »billiga
humanismen», fast våra dagars religiösa
förkunnelser kan förefalla billiga nog ibland. Av Karl
Asplunds jämngamla bröder i Apollo stod
väl Gunnar Mascoll Silfverstolpe honom
personligen närmast. Den efterlevande har i
Dagen kommer ägnat vännen en egendom-
ligt gripande minnesdikt. Sammanställer
man nu de båda skalderna, så utstrålar
Asplunds dikt utan tvivel det rörligare
intellektet, Silfverstolpes den enhetligare
poesin. Det finns vackra visor och
im-promptun i den förres vers, men med all
sin drivna form bärs den mindre av
musikaliteten än av parlandot. Hans dikt är
inte sång, utan tal, ofta lyriskt kåserande
och kommenterande tal, elegant, smidigt,
livfullt. Asplund är inte djup, men klar.
Han är inte sentimental, men vek. Han är
inte nyskapare, men kultiverat personlig.
Han är inte patetisk, men han har en
övertygelse.
Konstkritikern står diktaren nära; man
märker det på ögat för formen och motivet.
Det har härovan framhållits att Asplunds
tidigare poesi ofta hamnade i artisteriet
och — efter berömda mönster — i den
ironiska leken. Detta är ungdomsattityden.
!\Ien när ens egen ungdom tar slut och
hjärtat tycks bottenfruset, står alltid
andras ungdom kvar.
Kan väl ett hjärta vårens genius klandra
att hjärtat dog?
Det finns en evig vår, en vår för andra.
Och det är nog.
Manlig resignation får sålunda avlösa
vårlig yra. Den glada poeten från ungdomens
harlekinad i Fyrisstaden möter längre fram
en häftig sorg efter en kort lycka, men låter
livet och fantasin förvandla sorgen till en
hjälp i stället för en börda. Och så går han
den väg som vi alla måste gå om vi vill
leva bland människor — arbetets,
gemensamhetens, »de andras» väg. Lusteldarna
slocknar. Elden på härden skall hållas
brinnande. Karl Asplunds diktning har som
de flesta jagpoeters blivit mindre
jagbe-tonad med tiden, enklare och fastare i
uttrycket, allsidigare i känslan, mänskligt
varmare, och där den är bäst skall den leva
bland de bästa.
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
