Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Karl Asplunds lyrik. Av Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Asplunds lyrik
Ännu en lycka har diktaren upptäckt.
Den heter barnet. Det går en rak linje från
En mycket ung man i Silverbron till
Ettårig dam i Dagen kommer. Ett gammalt
uttryck säger att vi föds som original och
dör som kopior, och den gryende
personligheten med sina första orienteringsförsök i
tillvaron och sitt hastigt tillkämpade
kommando har redan sin makt klar över
skalden. Men det är framför allt den kvinnliga
knoppningstiden som avlockar honom några
farbroderligt betagna toner (En shinglad
Ariel) eller några suckar över ungdomens
flyktighet (Flickorna från förr). »Gioventu
— saga, salighet och sång!» Karl Asplund
är till mycket annat också tonårens diktare.
När Det brinner en eld låg i bokhandeln
(1940), var den andra världskatastrofen i
full gång. Elden som brinner är två eldar
som ställts emot varann: mordbranden med
sin förstörelselusta och hjärtats eld som
vill mänsklig hjälp och samhörighet. Det
sista syftar närmast åt Finlands kamp.
Jag minns hur livligt intryck
diktenThermo-pyle gjorde på mig när jag först läste den i
en daglig tidning, och fråga är om Asplund
någonsin överträffat den i sina tidsdikter.
Leonidas, konung av Sparta,
för Hellas’ stater höll vakt
i Thermopyles pass allena
mot perserkonungens makt.
Trehundra spartiater,
som fyllde sin krigareplikt,
gåvo livet för Hellas’ stater
och leva i Hellas’ dikt.
Över granrisat kulsprutenäste
och nersnöad skyttegrav
det stiger ett modets fäste
med grekiskt hög arkitrav.
Och bland stridsplan och bomber svingar
med mäktiga vingars slag
högt över Karelska näset
Leonidas’ ande i dag.
Mot våldsrösterna höjer skalden sin vox
humana, saktmodets röst som dock en gång
skall segra därför att den kan vänta. Ett
par dikter får en biblisk betoning. Turisten
har ordet i en cykel om en Atlantfärd och
i några Londoncroquiser; för övrigt möter
man återigen sommarstämningar från
havsbandet, etc. Innehållet verkar rätt brokigt.
Till det som man minns hör framför allt
den sköna dikten Jerikoros som tar upp
ett tidigare anslag hos skalden: känslan av
ett för sent, av bristande förståelse inför
en ömtålig lycka.
Hur bittert att det tar så många år,
när man har mist vad man har mycket kärt,
förrän en man förstår
vad det var värt.
Hur bittert att man alltid måste minnas,
att kärvt ungdomlig man ej känt så väl
allt det som var en kvinnas
och blommas själ.
Hur milt och sällsamt att man påminns ofta,
att denna sjuka blomma var så stark
och som en ros av Jeriko kan dofta
långt efteråt i livets ödemark.
Vad man främst vill invända mot
Asplunds senaste diktsamling Dagen kommer
(1943) är att den är två diktsamlingar (om
inte tre). Med sina båda huvudmotiv —
tidsdikterna och barndikterna — faller den i ett
par hälfter som det varit svårt att förena
inom samma omslag. Man förstår att titeln
valts med tanke inte bara på att barnet
betecknar en ny dag, utan för att diktaren
trots allt skönjer en ljusning i det stora
världsovädret — eller i varje fall tyckte så
1941. Med andra ord: hans tidsdiktning är
innerst optimistisk. Den skiljer sig därigenom
från en del annan dylik poesi hos oss som har
mörkare klang, gräver djupare i inälvorna
och väl också väger tyngre rent
konstnärligt sett. För min del sätter jag ett par
stycken som Vid en farled och Finskt
fältbrev högst; särskilt det sista ger en levande
bild av hur det individuella ödet går upp i
det kollektiva, i något över allt förnuft.
En samling epigram, original och
efterbildningar, har väl ett och annat nummer
som roar och biter sig fast. Men det är
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
