Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Diktaren som fann Karelen. Av Ragna Ljungdell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Diktaren som fann Karelen
barnarösternas hälsningar upplever
bekräftelsen på det helas stumma meningsfullhet, är så
suverän och konstnärligt helgjuten, att Isias
lyckokänsla liksom sprider sig över bokens
sidor och rinner in i läsaren. Och den erotiska
tråden, med vilken fin avvägning och
inträngande hand är den inte förd jämfört med
den grova valhäntheten i Ett klosteräventyr.
Såväl den begynnande men ömsesidigt tuktade
lidelsen mellan bondens hustru Olga och
Isia som förhållandet mellan Isia och flickan
Jerry, vilken till slut blir hans hustru: två
människor, som motsträvigt och dock
ödes-bundet växa samman i gemenskap
samtidigt de alltmer bli varse varandra som
ensamma, riskfyllt levande väsen. Tjusande
pärlor av ordkonst är barnskildringarna:
scenen där Ljudmila vill ge Isia årets första
sippor men är för blyg att räcka honom dem,
eller där modern finner flickan på bygatan
härmande Isias gång inför de andra barnen.
Barnet Ljudmila, som utlöser det lidelsefulla
behov av hängivenhet Isia i denna miljö
förtränger hos sig själv: »Barnet lärde honom att
det värdefullaste i livet var allt det
överflödiga: fågelsången och Ljudmilas lekar —.»
— Men framför allt doftar, viskar och sorlar
det karelska landet i boken på ett sätt, som
svider och svalkar i sinnet hos den som
upplevt det. Boken är sammansatt av små
lättlästa kapitelavsnitt. Korta, och ändå dröjer
man med längtansfull tvekan vid dem: var
för sig utgör de fint ciselerade länkar i en
gyllene kedja.
Det är fortfarande Karelen Olof Enckell
återvänder till, när han nu griper tillbaka på
reseskildringens format i Vakt i öster samt
dess fortsättning Krigaren och bonden. Utan
tvivel de böcker, som gjort honom mest känd
i Skandinavien. Men Karelen från helt
andra aspekter, och nu uteslutande det finska
Karelen. Fast och distinkt anger han redan
på första kapitelsidan sitt ärende:
De svenskspråkiga i Finland med huvudsakligen
intellektuella förbindelser falla lätt offer för ett
ofrivilligt men försåtligt bortglidande fran gemenskapen
med det finska. Jag skall inte här försöka utreda
orsakerna till företeelsen. For mina omedelbara syften
är det nog med konstaterandet, att bristen pa
samhörighet kan bli ödesdiger för vår egen fria växt.
Hu-vudavsikten med min karelska resa var att söka
kontakt med det finska och det fosterländska. Jag
identifierar inte dessa två begrepp. Men jag tror, att en
sann patriotism •— med allt vad den innebär av
personlig trygghetskänsla och vidgade perspektiv — är
möjlig för oss endast om vi vinnlägga oss om cn
fördjupad, frimodig inlevelse i det finska.
Uttryckligen avsäger han sig i inlc’dningen
all strävan att utöka den romantiska litterära
»karelianismens» rika kulturskatt med
ytterligare en bok. Glansen och det konstnärliga
skimret från de föregående romanerna
saknas här alldeles; författaren försmår dem
såsom ej överensstämmande med hans aktuella
syfte. Detta är nämligen helt socialt. Han
skildrar naturen, men ger framför allt ett
hittills nytt sociologiskt tvärsnitt av den
mestadels ortodoxa befolkningen i de
avlägsna, på många sätt vanlottade
gränssocknarna i Ladoga-Karelen. Han kommer till
det, att dessa karelska gränsmarksproblem
måste lösas, ju förr dess bättre, för landet i
dess helhet. Bokens andra avdelning skildrar
det finska gränsvaktsmanskapet. Han har
här rest detsamma ett äreminne, synligt vida
utom vårt lands gränser. En lungåkomma han
ådrog sig genom resans strapatser satte
punkt för densamma i Ilomantsi kyrkby. —
Hela boken bäres upp av varsamhet,
måttfullhet och en flärdlös kärlek till landet och folket.
Föga anade författaren när han skrev
boken, att tidshändelserna redan vid tiden för
bokens utgivande skulle skänka den en sådan
mörk slagkraft. Nästa gång vi återser
författaren är en mörk decemberkväll 1939.
Han står på en höjd i närheten av
Äyräpään-järvi och ser Kyyrölä brinna.
Krigaren och bonden, 1940 års väntade
efterskrift till Vakt i öster, fortsätter linjen från
den förra och antyder de perspektiv stunden
brådstörtat och brutalt uppritat. Ödet ville,
att de landamären Olof Enckell underlade sin
eriksgata i Vakt i öster tämligen exakt
sammanföll med det till Ryssland 13 mars
avträdda området. Den karelska
problemknuten har lösts på ett gordiskt sätt: befolkningen
befinner sig på frivillig drift. Olof Enckell
återser sina vänner från Kyyrölä i den
åbolands-svenska kustsocknen Kimito en solig
söndagsmorgon församlade till gudstjänst i ett litet
bönehus framför en provisorisk ikonostas:
»En så vacker och gripande gudstjänst som
denna hade jag aldrig upplevat i
Ivyyrölä-bornas forna praktfulla, dyrbart utsmyckade
stenkyrka på Karelska Xäset.» Mer än
någonsin får författaren användning för sin
mänskliga vidsyn och måttfullhet i omdömet,
när han nu skall röra sig i korsningspunkten
mellan västfinsk idoghet och karelsk
landsflykt, och man kan fråga sig, om någon
kunnat taga varsammare på det infekterade och
91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
