Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tradition och förnyelse i det moderna finländska måleriet. Av Ola Zweygbergk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tradition o c li förnyelse i det finländska måleriet
sjungande koloriten hos hennes
naturalistiska 8o-talsdukar för att slå ut i full blom
under världskriget. Den konst hon sedan
med en underbart frigjord alstringskraft
skapar under 1920- och 1930-talen visar
sig — när den sent omsider exponeras —
vara en fullmogen, hypermodern färgkonst
med starkt personlig, ja oefterhärmligt
egen accent. Skulle det vara fråga om en
person, som på nära håll varit i tillfälle att
följa med och fördjupa sig i det nyare
franska måleriets strävanden, kunde man
måhända beteckna Helena Schjerfbecks
koloristiska stil med dess ytterliga, rent
måleriska koncentration som en skicklig syntes
av tendenser, vilkas ansatspunkter finnas
hos Cézanne, Matisse etc. Men med hänsyn
till den fullständiga isolering, vari
konstnärinnan tillbragt senare delen av sitt liv,
måste man helt enkelt fastslå, att Helena
Schjerfbecks färgkonst är resultatet av en
personlig utveckling där en individuell
konstnärlig åskådningsform steg för steg
mognat, frigörande sig från omvärlden och
verkligheten.
Ehuru det moderna finländska måleriet
i stor utsträckning kan sägas utgöra en
frigörelse från och en opposition mot
80-talets naturalistiska folklivsskildring samt
dess emotiella och formella
»monumentali-sering» i sekelskiftets nationella romantik,
fortfar den nationella traditionen icke blott
att leva utan även att befrukta den nya
tidens konst. Man ser det särskilt tydligt
i landskapsmåleriet, men också den stora
folklivsskildringen utvecklas under
1900-talet, tillgodogörande sig den moderna
färgkonstens vinningar.
Pekka Halonens episka, äktfinska
folklivsbilder, vilka äro av helt annat kynne
än Gallen-Kallelas patetiska konst och
Järnefelts elegiska stämningar, har utan
tvivel sina rötter i naturalismens ärlighet
och nationella etos. Men formellt står den
från begynnelsen under inflytande av en
Helena Schjerfbeck. B agarens
dotter. 1938.
mera modern stil, framförallt den s. k.
syntetiska konst, som Halonen lärt sig
beundra hos sin lärare Gauguin. Utan att
vilja intressera genom anekdoter eller
litterära associationer talar Pekka Halonens
monumentalkonst till oss i gestalternas
statuariska skönhet, kompositionens rena
formvärden och en ljusklingande, ofta
dämpad kolorit. Det är påfallande, hur naturligt
detta under långt sydligare luftstreck
utbildade formspråk uttrycker de finska
stämningar, som Halonen velat gestalta.
I ännu högre grad än dessa
figurkompositioner tillhör Halonens landskapsmåleri
den moderna konsten. Under senare delen
av sitt liv målade Halonen företrädesvis
landskap, till en början i ett
impressionistiskt maner, men snart nog övergående
till en mera »syntetisk» stil, där en vanligen
dämpad kolorit i stora, lugna ytor användes
för att uppbygga en ljus, silverklingande
helton. I denna måleriska form med dess
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
